Idag har jag köpt en ny snygg pryl att ha blommor i!
(vad heter de? hängkruka??)

Fin var den iallafall! Inköpt på Ölands plantskola.
Man kanske skulle ha sig en plantskola?

Jag har också varit flitig och äntligen planterat om mina sådda vänner som sett ledsna ut ett tag nu. Den jäkla flitiga Lisan var urkass, bara ett frö som tog sig, av kanske 8-9 st! Solroserna växer bäst, den lilla blå får vi se om den tar sig igen...
Här är min fina tillväxt-hörna iaf :)


Sen ska vi sätta upp hyllor på väggarna på balkongen så att det kan bo blommor där också, och lägga trätrall på golvet, men en sak i taget. Hängkrukgrejan ska också fästas i taket, nu hänger den bara lite provisoriskt.
 

Ja och min potatis har kommit upp!
Det gick jättefort, blev helt paff. Mina små tanter som jag frågar om allt, sa att det kan ta uppåt 3 veckor innan de kommer upp, men jag måste fått bra jord av pappa (direkt från landet) för de gröna potatisbladen kom upp efter ca en vecka! De är så söööta :) Har två hinkar med potatis, hihi. Blir väl en middag eller två, roligt! å gott. Jag var hemskt sugen på att köpa tomatplantor idag också, men eftersom vi reser bort över midsommar (å mamma och dem med) så finns risken att de tokdör, om det blir soligt och varmt. Tomater måste ju vattnas enormt mycket. *gny* vill ha egna tomater.... :( (MÅSTE lära känna nån söt tant i huset som man kan byta vattningstjänster med! Robban har en sån, en ursöt häftig, pigg, äldre tant i sitt hus som han är bästis med å hjälper med saker. Som han Kramas med! Hon skrockar lite ibland och säger OJ vad hög musik du spelar och sen skrattar de båda två.. )
Anyway, bildbevis på potatisplantorna!


Nu håller jag på och städar, skruvar upp grejer och plockar i lägenheten.
Fattar inte hur folk hinner hålla ordning å städa å tvätta å ha sig när de jobbar och ska till hästen efteråt?? Det gör vi främst på lediga dagar...
Igår jobbade jag hela dagen, hem och lagade enkel middag, hann sätta mig ner framför TVn i 26 minuter, sen iväg till hästen och kom hem kl 22...

Men det var skoj, vi hoppade igår!
Liksom på riktigt. Har hoppat 2 ggr innan med henne nu, men då var det mer åt markarbete med travbommar, galoppbommar, sockerbitshinder med galoppbom innan, liten studs och några låga enkelhinder på sin höjd.
Igår värmde jag upp över travbommar på böjt spår och rakt spår och en rolig övning med två kryss som man kunde göra enkla raka vägar emot ELLER rida på en liten åttvolt med mkt lydnadsövande. Hon är så söt, jäääättepigg! "Vadå galoppera i sansad fart med samlad galopp?? Fortast vinner, är det ju matte!!" ;) Hon är rolig. Men var jätteduktig igår. Hoppade två smala läskiga hinder, hon blinkade inte ens. Vafan hon har inte hoppat mer än 2 små ggr med mig på säkert 2 år, hon har inte hoppat smala hinder på evigheter och verkligen inga "läskiga" hinder, men hon var stentuff.
Hoppade en brun grind på ca 90 cm som hon hoppade jättefint över!
Hon tycker att det är roligare än 50-cm-hindrena vi mest hoppat, å hon hoppar bättre på runt metern.

Sen är ju jag lite ringrostig hoho och dressyrsadeln är verkligen inte gjord för att hoppa i, min underskänkel för en ständig kamp emot min vilja att ligga still!
Vi avslutade med att hoppa en oxer som inte jag hade satt upp, var kvar sedan träningen förra veckan. Den var HELT ENORM! Stor och bred och skrämmande ;) Säkert 90 cm hög och 1 m bred hihi. JAAA, man blir höjdrädd när man inte hoppat på flera år. I allafall satte jag upp en bra galopp, gav mig fan på att inte hålla för mkt i henne (bromsar gärna för mkt när jag blir feg) och istället kom vi i en bra fart av lite stort på denna redan breeeeeeeeeda oxer, och wow, vi flög! *förtjust upprymt fnitter*
Min ringrostiga hoppsits och dressyrsadeln med djupt säte, högt bakval och noll underskänkelsstöd resulterade i att jag flög runt lika mycket däruppe som hon flög över hindret hihi, men oh vad mysigt det var! Hon var så mjuk, så smidig, så fin! Min fina tant :)
Sen var jag ju bara tvungen att ta oxern en gång till för att bättre på mitt självförtroende ännu lite till och faktiskt få sitta still över henne en gång också. Det språnget blev perfekt! Så vi avslutade på topp :)
Älskade, älskade lilla häst. Hon är så fantastisk.

Jag måste börja spara ihop till hoppsadel!!

Tänk, vi har liksom knappt hunnit mer komma upp i nästan normal kondition innan nästa skada avlöst den förra, i nästan 2 års tid nu. När jag satt igång henne de sista gångerna har hon rentav varit trött på att bara skritta... Liksom lite mindre gnista i sig. Det var ta mig sjutton *räknar* snart 4 år sedan vi var igång och tränade regelbundet sist, då i dressyr. Har inte hopptränat för tränare sedan... -02 eller -03 om jag minns rätt. Hon var ju hemskt sned och under det året det tog att rätta till kroppen fick vi inte hoppa. Det är ca 3 år sedan hon blev rak och stabil i bäckenet. Å under de åren har skadorna varit så många att hoppning känts långt bort.
Inga överbelastningsskador eller ridskador, nej bara massa jäkla otur, halkat i hagen 2 ggr och en gång sträckt en muskel, en gång sträckt till ett knä, fått en staketstolpe spetsad i rumpan och så nu då senaste halvårets skadetid pga sparken som felbehandlades..



Men allt det där är bakom oss nu.
Tänker inte så mycket på det.
Nu är det NUET som gäller.
Njuta av nuet, leva i nuet.
Vi har så roligt!!
Hon är fantastisk, så jäkla fantastisk.
Lillstrumpan :)
Ja nu, nu är hon så full av liv! Så stark, så sprängfylld av gnista, levnadsglädje och Vilja. Hon är så vaken, så lycklig. hihi nästan så det slår över, jag kan knappt hålla henne när vi är ute och galopperar!
Det var roligt å hoppa igår!

Idag ska damen få en lugn skrittur ute, imorgon ska jag försöka trimma lite dressyr ordentligt, och på torsdag rida ut en sväng och sen åker hon på bete. Eller kanske trimma dressyr på torsdag? Vi får se. Good times are coming. Oavsett hur framtiden ser ut njuter jag av min vän, idag, här, nu.

Nähä, dags å städa lite till!

Nä fy fan vad jag är nervös.
Krampont i magen.
Aaaaaaaaaaaaa avskyrvärt, ska man behöva göra sånt här?
Alla gör det, men jag har aldrig gjort det innan, jag vill inte, kräkångest i hela magen.

Venös!




phu, jag överlevde!
Höll på att kräkas av tokångest innan, men som vanligt hade jag jagat upp mig i onödan. Gick ju jättebra. Varit med om betydligt värre saker...

hihi vi råkade köpa nytt golv till köket med ;)
Man blev ju galet sugen på att lägga det ljusa trägolvet därinne också, och de skulle byta golv i affären snart så de nya inte skulle passa ihop med hallens, så vi slog till! I onsdags kväll var min papps och min sambo duktiga pojkar och la hela köksgolvet med lite öl och cider som extra energikälla :)
Det är jättefint! Ljust och fräscht.

Lördag morgon, jag är uppe obehagligt tidigt, vaknade kl 7 och kunde inte somna om, damn you mensvärk! Sov tyvärr för lite föregående natt också, så jag hade behövt en god natt sömn och lång sovmorgon.

I torsdags red jag dressyrlektion för min gamla tränare!
Det var flera år sedan jag och pållan tränade för någon senast. Snacka om att känna sig ringrostig! Men oh så motiverande det är. Man glömmer hur mycket roligare det är att rida när man får bra hjälp, när man får konkreta saker att träna på, när man känner att man kan så mycket mer som ekipage, om man tar till sig och lär sig det tränaren säger.
Men det är väldigt "Back to Basics" just nu. Jag har visst krävt lite för lite och förklarat lite för dåligt för min kära häst. Vi fick några bra hemläxor vi ska träna på, som jag önskade, och det kan kännas tungt att verkligen träna bas-grejer man trodde fanns där redan, men när detta sitter, då är hästen min som en dröm att sitta på. Shit vad fint hon gick i slutet, men huu vad jag fick rida! ;) Man är allt lite lat när man rider själv.

Så nu ska vi öva flytta på volt för innerskänkeln, framdelsvändningar, sidvärtes på långsidan, rak häst med ärlig ställning för innerskänkeln längs långsidorna, halvt igenom med skänkelvikning, övergångar under skänkelvikning, min häääänder, mina fötter och vi behöver båda lyssna bättre på varann. Å jag ska gå på clinic i mental träning på söndag. Kan vara nyttigt, så jag inte rusar iväg och blir otålig för att vi måste träna grunder, ställer för höga krav på mig eller hästen, för jag vill för mkt, för snabbt.
Tålamod.
Sedan ska jag nog åka till henne, tränaren, i sommar och fortsätta med det här. Det slog mig igår att visst vill jag träna för att utvecklas och bli bättre, men jag Behöver det också för nackens skull. När hästen går som tränaren vill, och jag rider som hon vill, då är det som semester för nacken, då är det som en dröm att rida!

Nu ska jag försöka ge sängen en chans igen.
Krypa ner under täcket och krama på min gosiga älskling.
Han är bra å ha :)

Här kommer bilderna jag berättade om innan!

Hallen är L-formad för den som inte vet.

Så här såg hallen ut före golvläggning och ny belysning;

Härligt mörkt och grått va??!



Klart!
och resultatet blev mkt bättre än bilderna visar!







Det är mycket finare i verkligheten, men man ser ändå skillnaden!

Åh vilken helg jag haft!
I fredags kväll var det fest med 20 jobbarkompisar och jösses vilken fest!
Jag har fortfarande träningsvärk i mina skrattmuskler! Sedan fick jag uppleva fenomenet jag börjat upptäcka, att nu när man börjar närma sig 25-årsstrecket så är man inte bara bakfull en dag efter sitt syndfulla supande utan hela två dagar ;) Men bara seg lyckligtvis, inte illamående!

Sedan har vi från lördag morgon till söndag eftermiddag roat oss med att lägga nytt golv i hallen! Det gamla golvet var originalgolvet sedan huset byggdes för 30-40 år sedan, en mörkt grå plastmatta av det deprimerande slaget. Vi la istället in ett ljust härligt Lönn-golv och bytte ut alla gamla slitna golvlister emot nya vita. Helt otroligt fint blev det! Nåt fantastiskt, vilken skillnad!
Så nu är hall-renoveringen så gott som klar, förutom några hyllor som ska sättas upp. Vi har hunnit riva ut två garderober för att skapa större och luftigare yta, slängt gamla hatthyllan, målat om alla väggar och taket i vitt, kreativt skapat vår egen stora tavla på en vägg i hallen, bytt belysning till fräscha spotlights och då bytt golvet. Det är som en ny lägenhet!
Rummet som var litet trångt och mörkt känns nu stort, ljust och enormt lyxigt, trots att vi inte har något fönster i hallen. Entrén är verkligen viktig i ett hem.

Sedan hann vi också med en mysig ost, kex och vinkväll hos två kompisar i lördags. Det måste vi göra oftare, de är så härliga.


Men det jag egentligen ville ägna detta inlägg åt är gårdagens kväll.
Tanken på den får mig att le :)
Efter en helg med lite vila och fullt upp råkade jag somna på sängen när vi var klara med golvet på eftermiddagen. Jag skulle egentligen bara vilat 5 minuter och sedan åkt till stallet, för att hinna med allt jag skulle göra där. Min kära pojkvän visste inte det, utan lät mig snällt sova tills jag vaknade halv 6 på kvällen, massa försenad! GHAA! Jag började klä om mig och berättade att jag inte skulle sovit för honom, som satt och spelade på datorn. Då är han så söt, han som gjort mest jobb med golvet hela helgen, ska upp halv 6 nästa dag för ännu en arbetsvecka med9 tim/dag, att han kan följa med mig och hjälpa till i stallet om jag vill. *älska*

Han är då så fantastisk att han åker med mig ut till stallet, säger åt mig att fixa du kraften så gör jag resten,varpå han mockar boxen, fyller på vatten, fyller på hösilage och mockar ut 5 kärror bajs ur hästhagen, medans jag gör kraft, borstar pållan och börjar värma upp i padocken. Sedan kommer han dit och filmar när jag hoppar några övningar, utan att jag ens bett honom, och medans jag skrittar av en sväng ute går han in i stallet och börjar kvällsfodra alla de andra hästarna, för det passet stod på mig denna kväll.   !!!!
Så underbar! Så jäkla fantastisk!
Hjärtat mitt bara smälter till en hopplös liten klump när jag tänker på det.
Det kanske inte är så lätt att förstå, men det betydde verkligen mycket för mig. Å inte nog med det, han smugglade också med ett äpple hemifrån som han gav min lilla häst när vi gick ut och hämtade henne i hagen, kliade henne på hennes favoritställe och pratade med henne.

Han gör mig mållös.
Jag älskar honom så mycket att inga ord räcker till.
Han har det finaste hjärtat jag träffat, å han är med mig, min. Helt ofattbart vilken tur jag har. Detta är en riktigt riktigt fin människa ända in i botten av själen och jag önskar hela världen kunde se och värdera det.
Ikväll fick jag verkligen den där starka känslan, på riktigt. Plötsligt vet man att man inte är ensam mer. Verkligen vet. Det är vi. Han finns där för mig. Det är så skönt att dela livet med honom, roliga saker och tunga saker.
Jag kan bara lägga mitt huvud emot honom när jag är trött eller ledsen och riktigt känna hur jag fylls på med ny energi.
Åh vad jag älskar den människan.

Bilder på renoveringen kommer förhoppningsvis strax, om tekniken fungerar som jag vill.

Jag har funderat.
När vet man om man ska ge en människa en andra chans?
När är gränsen nådd?
När ska man lägga gammalt bakom sig, försöka på nytt igen och hoppas det gamla värt något kommer fram igen?
Hur vet man ens om det går att nå fram?
Ärt det värt att Ge hur mycket som helst av sig själv, "glömma" vad som helst, ska man verkligen vara den mer storsinte?
När ska man ge upp en vän?

Jag är väldigt godtrogen och snäll.
Jag känner det som att jag borde försöka en gång till, ge det ett ordentligt försök så jag slipper denna känslan av besvikelse och bitterhet. Vi kanske kan hitta en väg igen? Om vännen ifråga ens bryr sig. Svårt att veta. Alltid varit svårt att veta, så många uppbyggda visa-upp-murar, så instängd, så långt, långt ifrån sina innersta känslor.
Sedan kommer tankarna av tvivel, varför ska jag vara storsint?
Varför ska jag glömma? Varför ska jag Ge, igen?
Vad är det med världen? Varför ljuger folk så mycket för sig själva?
Nej jag förstår inte.
Som det alltid varit, kanske, med denne.
Skulle du ens sakna mig om jag gav upp?
Jag har så svårt att tro att en människa kan vara så självisk på riktigt.
Det är så svårt, så svårt! Jag försöker verkligen, jag försöker, men det tar stopp!
Usch vad det är svårt att vara en bra människa och ändå stå upp för sig själv.

Min mamma har alltid sagt, ända sedan jag var liten, att det finns gott i alla människor och att man ska tro det bästa om folk. Allt ont har en förklaring, ett trassel som orsak eller förmildrande omständigheter. Hon tror gott om alla, väljer att tro gott om alla. Det brukade driva mig till vansinne som tonåring då jag enbart ville ha medhåll från min kära mor om hur Dumma lärarna var i skolan tex. Nu när jag (antar jag) är äldre och klokare inser jag att det där tankesättet klistrat sig fast i min hjärna också! Lite grand till min förvåning och frustration, men också något jag är stolt över, beundrar min mamma för det kräver mycket tro, hopp och energi att tänka så om människor. Det ger också en mycket smärta när man vill tro gott om en person och letar och letar men inte kan hitta det. Man GER av sig själv.

Min mamma säger att hon lärt sig med åren att Känna vilka människor som är värda energin, som inte döljer för mycket trassel inuti som gjort dem till falska, beräknande människor. Som ett sjätte sinne.
Jag hoppas att det också kommer till mig med åren.
Jag tycker om att min mamma präglat mig att alltid försöka vända på saker tills man ser dem från den positiva sidan. Det fungerar inte alltid, men det finns inom mig, som en stark energi.
Tack, mamma.

Den känslan har dock en baksida.
Jag blir för godtrogen, för snäll.
Så frågan återstår, hur vet man om det är värt att ge mer?