Happy Halloween på er alla!



(vår balkong lyyyyyyyyyser!)

Jag mår konstigt.
Tidigare ikväll lyckades jag med bedriften att knocka mig själv.
Jag hade handlat lite på vägen hem från stallet och skulle öppna bildörren då stormvindarna och regnet slog ut min uppfattning om omgivningen så jag slog upp övre hörnet på bildörren RAKT PÅ NÄSAN med full kraft. Jag fick inte ens fram ett aj, jag blev bara helt omtöcknad och borta. Fick sitta en bra stund i bilen och återhämta mig innan jag vågade köra.

Nu har jag en fin bula på näsan som ömmar. Det spänner, drar och ilar uppåt och nedåt i ansiktet. Jag kommer säkert vara blå och snygg där imorgon. Hmf. Å det talades om halloweenfest imån....
Jag känner mig helt lustig i skallen.
Borde nog gå och lägga mig, det snurrar lite... men blä så trist.

Idag är det hemskt höstruskväder här. Det har blåst hårt och iskallt och regnat precis hela dagen. Inte så lite heller, vägarna är översvämmade och hagarna i stallet leriga och blöta. Jag fick stänga till alla katternas rastgårdar på jobbet, för det blåste rakt in och blev iskallt inne!! brrrr.
Hästen var mycket glad över att få gå in tidigare, hon som älskar att vara ute annars. Sjöblöt var hon, tur att hon hade ett skitbra varmt täcke med halvhals, var torr och varm inunder.

Idag har varit en låg dag.

Mössor är väl ett märkligt fenomen.

När jag ser andra ha på sig mössor ser det så mysigt och gosigt ut.
Mössor kan till och med vara snygga i rätt modell på rätt person.
Jag känner då ett starkt sug efter mössa och kan riktigt känna hur skönt och bra det är med mössa.

Men så fort jag går och köper en söt mössa och har haft på mig den mer än 10 minuter så blir bara öronen övervarma och kinderna hettar, och det kliar överallt.
Blä.
Inget skönt alls.
Ändå får jag en sån myskänsla varje gång jag ser andra ha fina mössor på sig.
Det är verkligen jättekonstigt.

Jag har just ägnat nästan en timme åt att läsa ETT blogginlägg som en kille skrivit, spelar ingen roll vem han är, men det var...öppnande.
Det finns ett drag, en å inom mig utav eftertanke, djup, känslor, filosoferande, utveckling och energi. Det är den absolut viktigaste sidan inom mig, men också den svåraste att vårda väl, öppna mer och mer samt utveckla.

Man utvecklas ständigt, åt olika håll utefter vad man upplever och utefter vilka val man gör. För man är ständigt med och formar utvecklingen, vare sig man är medveten om det eller inte. Man väljer alltid hur andra människor ska påverka mig, hur jag ska reagera på dem, vad jag ska åt mig utav, vad jag ska låta rinna av mig, vad jag ska snappa upp och inspireras utav. Det är inte alltid så lätt att styra, men det går. Det är som med vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt, allt går att se från flera olika sidor och man väljer vilken bild man sparar inom sig.

Det finns enkla val, enkla håll att utvecklas åt som passar omgivningen, eller bara kräver noll energi. Sedan finns det de svåra valen som egentligen alltid borde eftersträvas, nämnligen att lyssna till sitt hjärta. Agera utefter sitt hjärta, sin välvilja, sin ära och sin respekt för både sig själv och andra -oavsett om de förtjänat det eller inte.

Det finns så mycket cyniskhet, så mycket skitsnack, så mycket prestige och egoism bland människor. Det är så lätt att dras med, om än det minsta lilla.

När jag väljer den "goda" vägen, hjärtats väg, så är det som om något öppnas inom mig, mer och mer, som om en fågel släpper ut sina vingar.

Det är enkelt att sitta framför en dataskärm en hel kväll och låta ens tankeverksamhet styras utav den, ett totalt oansträngande livsfördriv, eller kanske verklighetsflyende.

Det är svårare att gå ut, sätta sig på en sten, betrakta molnens färd och verkligen fundera ut vem är jag, vad vill jag vara, vad vill jag stå för, vad kan jag ge andra, vad är god energi och vad är negativ energi och hur vill jag leva mitt liv?
Eller bara sluta ögonen och Lyssna. Inåt och utåt.

Varför flyr vi verkligheten med våra datorer och TVs?
Eller med andra "bekväma" eftertänksamhets-befriade aktiviteter?
 Varför gör jag det med?

Det finaste som finns är människor som gör saker med Hjärtat.
Jag ska bli en osteopat som arbetar från hjärtat.
Det är så mycket karriär, skicklighet, pengar, ära och professionalism på vissa håll, det är lätt att dras med. Men jag ska hålla mitt mål i fokus, mitt mål att hitta känslan, lära mig lyssna riktigt riktigt bra, både med händer och hjärta.

Jag tycker om människor som Ger.
Inte materiellt, utan själsligt. Bara för att de vill liksom.
Sådan vill jag vara.
Den som ger ett leende åt en främmande människa på gatan, som ser ut att behöva det. Som ger sin sittplats på bussen till en äldre dam. Som har lugn, balans och kärlek. Som uppfattar och ger en klapp eller en kram när någon behöver det.

En gång för många år sedan nu så stod jag i en ganska lång busskö vid en buss som precis stannat till vid stationen. Ur mellandörrarna kliver många människor ur, plötsligt tar en kvinna tag i min arm, sträcker fram en bussbiljett och säger med låg röst, Här, ta min! Den kan du åka gratis på! ler och går snabbt vidare.
Jag blev så paff, att en vilt främmande människa ville ge just mig en gratis åktur på bussen. Men det spred sig.
Några veckor senare kände jag ett stort behov av att sprida välviljan vidare och så gjorde jag, en dag gav jag bort min biljett till en förvånad främling.
Det var en skön känsla.

Jag tror på karma, "den som gör gott, får gott tillbaka förr eller senare".
Men inte bara så att man gör bra saker för att få något tillbaka, utan när man gör det med rent hjärta, bara för att det känns bra att hjälpa någon annan, eller för att min själ mår bättre utav att fokusera på den positiva energin, gentemot mig själv och andra, oavsett om jag vinner något på det.

Det där draget, den där ån inom mig av djup och reflekterande är lite rostig. Man utvecklas ständigt och just som jag tyckte ha hittat mig och verkligen gillade mig så har jag tappat bort mig igen.

Men en sak vet jag -att jag älskar att utvecklas.
Älskar kunna göra en liten skillnad, att hjälpa. Det bästa med mitt jobb är att få kämpa, få rädda liv, få sitta en halvtimme i ett tyst rum med en rädd stackars liten katt och bara utstråla lugn energi och kärlek, sträcka fram en öm hand och öppna sårade hjärtan. Jag önskar att jag kunde göra mer, men det är en gåva att få hjälpa dessa utsatta själar.

I eftermiddag råkade jag bli kvar 30 min längre än min arbetsdag var.
Jag fastnade med en liten kille i knäet. En förtrollande liten själ.
En kattunge på 3-4 månader som kommit på villovägar, kanske kastats ut. En liten kille som hunnit bryta ett revben, skada ena tassen rejält, bli full med mask och öronskabb, oljig i pälsen och svälta och frysa ute helt ensam.

Den här katten är så förtrollande för att han bara öser ut kärlek. Han har väldigt speciell blick, tittar mig djupt in i ögonen och liksom funderar, sedan går han rakt upp i ens knä, rullar ihop sig till en kringla och lägger upp sitt huvud på min arm och kan ligga där och spinna och sova hur länge som helst. Han verkligen trycker sig intill en, han vill inget annat än att bli älskad och bara få vara i ens famn. Kattungar brukar ha mer lek, nyfikenhet, skutt och sprall i sig och absolut inte vilja ligga still i ens knä i en halvtimme.
Men inte han.
Han har knuffat omkull och stulit hela mitt hjärta.

Men han har också ett litet budskap, hur mycket skit man än har varit med om, hur många som än gjort dig illa, kan du alltid välja att lita på och utlämna ditt hjärta i Nästa famn. Kärleken vinner till slut.



Öppna ditt hjärta.

Jag kan inte låta bli att ha ett litet leende på läpparna hela tiden.

Detta trots att jag ligger i sängen med papper, block å böcker och repeterar, repeterar (och tittar på Idol) och repeterar inför vår tenta i cellpatologi imorgon.

*leer*

Vad sjutton ler jag för då?

Jag mår ju så jäklarns BRA!!
hehe

Underbart.

3 såna där kvicka dagar har passerat igen, 3 dagar med palpation och artikulering (och lite mjukdelsbehandling) med vår toppenbra lärare Niklas.
Han är helt grym. En sådan lärare som förklarar tydligt och bra, är mån om oss och mån om att vi tar hand om varandra, som inspirerar genom sitt grymma yrkeskunnande, men också skojar ständigt och håller en vaken hela tiden.
Både tack vare honom och tack vare en helmysig klass har dessa 3 dagar varit kanonroliga! Stämningen i klassen blir bara bättre och bättre och det är såå härligt att ha tre långa dagar i skolan där man mest bara tar på varann :)

Det är redan en fin gemenskap mellan de flesta i klassen och det bor mycket värme och omtanke i gruppen, det tycker jag om. Man är så fysiska med varandra under lektionerna att det blir mkt kroppskontakt under raster med, en varm hand på axeln, en arm läggs om någon annan, en kram när man känner sig trött, I love it.

Igår fick jag lite omtanke av vår lärare med. Han frågade hur det var med min nacke (det är ju ganska tuffa dagar, både att behandla andra och att bli övad på) och jag svarade, jo sådär. Kom så ska vi fixa lite sa han bara :)
Efter några lätta & snabba men effektfulla manipulationer fick jag sitta på en stol i någon kvart och titta på medans de andra övade, för det snurrade tivoli i min skalle och jag fick världens härliga rus :D Sen var jag ett enda stort leende resten utav eftermiddagen.

Tills vi slutade för dagen, då hjälpte Niklas mig lite med bröstryggen med, den var otroligt stel och låst i sina rörelser. WOW, som att kunna andas ordentligt för första gången! Satan i gatan vad han är duktig.
Det är svårt att förstå och ännu svårare att förklara vilken otrolig skillnad det blir, hur mycket det gör för en trasig en som mig. Som att bli en helt ny människa! Svårt att förklara fingerkänslan, kunskapen, mjukheten men snabba kraften de där metoderna kräver och det ser så lätt ut när han gör det.

Så där bra ska jag också bli!!
Det kallar jag handfast inspiration.

Det sägs att det tar uppåt 30 år att bli en Riktigt bra osteopat.
Det är en härlig känsla att ha påbörjat sitt första steg på den resan!

Denna veckan har vi tränat övre extremiteter, dvs runt nyckelben, skulderblad, axlar, armar och händer. Vi har också kört lite stretch i nacke och armar och avslutat idag med att repetera alla metoder för nedre extremiteter som vi tränade förra månaden. Sist fick vi se på en film med en gammal brittisk ikon inom osteopatin (som jag givetvis glömt namnet på). Det var iaf en film där han visar och berättar om olika övningar och metoder, riktigt kul att få se. Halva klassen flämtade och kved när han knakade friskt i nacken på sin patient men jag bara satt där och log. Det där var nämnligen precis så det lät i min kära nacke igår hehe.

Det fina är lättheten.
Den lilla tyngd och kraft som används, finkänsligheten och alla ÅR av förkunskaper som krävs innan man får ge sig på att försöka något sådant. Man måste veta exakt vad och vart man är på och trycker och hur alla vävnader, blodkärl, nerver och dylikt går i det området.

Och Nej, det är inte kotan som knakar.
Det är bara ett tryck som släpper, lite gas i leden.
Men det låter häftigt :)

Jävlar vad jag måste ligga i nu.
Ska jag bli riktigt bra på detta är det träning, träning, träning, träning och ännu mer träning som gäller! Mängdträning helt enkelt :)

Det innefattar jag att måste köpa mig en behandlingsbänk.
Svid i plånboken.

Men damn vad inspirerad jag känner mig!

Imorgon blir det tenta kl 08 och sedan är muskelanatomi resten utav lördagen och söndagen! Spännande men mastigt.

Tänk, att hyfsat snart kommer det inte stå knapper och tänk ifrån Göteborg, utan knak och knäpp från Göteborg! ;)

Underbart!

1125 dagar med kärlek!

Så länge har jag haft dig vid min sida.
När det har gått 1125 dagar, eller lite drygt 3 år, är det lätt hänt att vissa utav de dagarna ta varandra för givet.

Då är det ganska bra att jag har börjat en utbildning som gör att jag är bortrest 6 dagar i månaden. Man får sakna varandra ordentligt i nästan en hel vecka i månaden. För jag tror att alla behöver sakna, alla behöver ta ett steg bakåt ibland och på lite håll betrakta vad det egentligen är man har, för att uppskatta det ordentligt.

Men förutom att saknad är nyttigt så är det lite jobbigt med.
Men det är då, när tåget rullar iväg från stationen och jag ser honom försvinna som jag verkligen blir varm i hjärtat. (nej, inte för att slippa hans åsyn i en vecka) För att han Finns där för mig. Han finns där på perrongen när jag åker och han finns där när jag kommer tillbaka.

Han har inte en enda gång beklagat sig över att jag är borta mycket nu, att vår ekonomi blivit mycket sämre, att han ensam får sköta allt i hemmet och med djuren när jag är iväg (eller när jag sitter och råpluggar hemma). Han stöttar mig till 110% och det är svårt att verkligen visa hur mycket det betyder för mig.

Vi tar tillvara på tiden bättre nu, mellan gångerna jag är i Göteborg.
Som första året när man var tokigt nykär, då varje ögonblick uppskattades makalöst högt. Det är mysigt att bli lite nykär varje gång jag kommer hem igen. Förhållanden förändras, vardagen och tryggheten omvandlar våra Vi till nya former och jag tycker om det här trygga, att veta allt om varandra, att känna varandra bättre än någon annan, vår interna humor där vi förstår varandras knäppheter. Men jag är också en otäck grubblare med dragning till negativitet och jag analyserar alldeles för mycket ibland.
Det där släpper jag när jag får sakna lite. Jätteskönt.


Idag åker jag alltså.
För en ny otroligt intensiv vecka på skolan. Först 3 dagar utav tränande på varandra, den här gången är det övre extremiteter, alltså armarna som vi ska träna att palpera (hitta benen) och artikulera (kolla rörelse i leder) och lite mjukdelsbehandlingar (typ massage). Jättekul!
-om det inte vore för att jag sträckte mig i nacken igår kväll! :O

Fy satan, jag har aldrig någonsin sträckt mig i nacken på det viset. Ända nerifrån axlarna och upp till skallbasen, som en akut nackspärr i muskulaturen på båda sidorna. Det är lite bättre idag efter att jag varit hemma från jobbet, petat i mig smärtstillande och sovit med värmekudden, men jag är helt kraftlös i armarna. SATAN. Hur ska jag kunna träna på folk nu??!
Elände.

Sedan är det tenta fre kl 08 på cellpatologi, vilket jag fortfarande måste repetera, repetera och repetera för att komma ihåg alla dumma konstiga namn på allting, helheten och betydelserna kan jag, men sen är det alla namn...

I helgen blir det sedan muskelanatomi för hela femman.
Enligt schemat går vi 9-18 båda dagarna :O
Det ska bli kul, jag kan ingenting om muskler känns det som.
Många i klassen är ju massörer och detta är ju de jättebra på, men det ska jag också bli så småningom :)

Så kommer min vecka se ut!
Ska bo hos söta Jenny och snälla Emil tis-fre och sedan lyxa till det med hotell fre-sön (tack mamma för rabattkupong) och inte förräns kl 22 på söndag är jag hemma igen.

Eftertanke och sorgsenhet samt en kväll tittandes på Idol ledde fram till följande;

http://www.myspace.com/larsmusic

Jag är kär!
Jag är nog faktiskt lite kär i den där Lars.
Eller åtminstone hans låt Let´s Go.


Fuck Idol, om den killen bara hänger sig kvar till typ topp 3 eller topp 5 så folk verkligen får upp ögonen för honom, så kan han sen släppa en skiva han SJÄLV skrivit -och den killen får en riktig musikkarriär. Tror jag iaf.
Det där är en riktig artist i mina ögon, som sjunger med själ, hjärta och mening. Han vill förmedla någonting.

Jag gillar sånt. Djup, själfullhet.
Läste killens blogg, äntligen någon som är flummig, djup, funderande, och är smart nog att utnyttja programmet till att göra sin egen grej. Som skriver sånt här;
Man blir bara så utnyttjad som man tillåter sig att bli. Man får försöka vara den förändring man själv vill se, tänker jag, som Mahatma Gandhi sade.

Jag har också mycket flumm och djup inom mig.
Jag önskar jag var musikalisk och tonsäker, å kunde lyckas med att få ut och förmedla mina känslor via musik, för det är något fantastiskt tycker jag.
Att gå på en spelning och bokstavligt talat få varje hårstrå på armarna att resa sig av rysning, känsla och välbehag är mäktigt.

Det bor mycket sorgsenhet inom mig.
Jag är sugen på att sitta uppe hela natten och lyssna på Alanis Morisette eller Katie Mehlua och vara melankolisk och filosofera över livet och låta livet och tiden stå stilla. Var kommer all min sorgsenhet ifrån? Varför är smärtan ibland så skön mitt i sitt onda? Den är som den farligaste drog, låt den aldrig ta över, den äter upp allt gott.

Jag är i oklang med mig själv.
Jag känner det, jag vet det, men jag förmår inte ändra det just nu.
Varför?
Hur hittar jag mig själv igen?
Om jag bara visste vägen, åt vilket håll jag ska rikta det första steget.
Vilse.

Jag fullkomligt älskar inre utveckling.
Gick en helgkurs med meditation och just inre utveckling förra hösten. Ska jag prova det igen? Var så svårt att göra hemma ensam bara, kanske måste jag hitta min klippa? Min plats att gå till och göra dessa övningar. Hittar jag den platsen kanske jag hittar mitt vilsna inuti?

Jag vill så mycket, men det är som om jag vuxit fast i mina egna skor och det är jag som tagit på mig dem och bara jag som kan ta mig ur dem igen.

Kanske är det som Gandhi och Lars säger;
Man måste vara den förändring man själv vill se.

Nu finns hon inte mer.
Overkligt.
Min lilla Alicia...

Igår kväll tog jag själv för första gången i mitt liv beslutet att avsluta ett annat liv. Det var hårdare än jag hade föreställt mig. En elak böld/tumör var orsaken och tack vare min underbara vän och veterinär Ullie så fick Alicia somna in hemma.

Älskade lilla katt.
Den första katt jag egenhändigt räddat, den första skyggisen jag tagit in.
Ca 10 år gammal blev hon.

Lilla tjejen.
Du lärde mig mycket!
Du lärde mig tron på skyggisar.
Du lärde mig att ingenting är omöjligt.
Du lärde mig att inte lyssna på alla som aldrig trodde att du kunde bli tam, du älskade verkligen när vi klappade och kliade dig!

Du öppnade mitt hjärta för de mest utsatta, lågoddsare, de som inte ens bevärdigats med ett namn...

Det gör så ont.

Men hon fick iaf 5 ½ jättefina år med kärlek, fri tillgång på mat, kattkompisar, ett helt hus som sitt och hur mkt kel och kli hon ville, alltid på hennes Egna villkor. Tack till mina snälla föräldrar som lät henne bo hos dem så hon fick vara nära sin älskade prins Zeus.

Adjö min vän.
Du var en sann kämpe.