Grrr, arg!

Jag blir precis tokig, ska aldrig mer handla på det där jävla skitmaxi här i stan! I min stad slog Ica Maxi på stort förra året och byggde sig ett enormt, nytt Maxi. Kul, tänkte jag först, för jag brukar gilla förändringar och det är roligt när nån satsar lite i den här stan. Men efter bara något besök där vägrade jag handla där, se tidigare blogg... Det är enormt stort, totalt ologisk ordning på alla prylar och dessutom dyrt! Alltid långa köer, snålt med personal i kassan och faaaaaaaaan omöjligt att hitta någonting! Det tar flera timmar att handla där för man får springa runt som en idiot och leta i det ologiska systemet de har.

Nu är inte denna blogg uttryck för nåt Ica-hat för jag brukar faktiskt välja Ica framför Coop annars när det gäller småbutikerna.

Idag gjorde jag dock det dumma, dumma, idiotiska  valet att åka till stora Maxi istället för Coop som jag brukar, för Coop har fått komplex och tror att de också måste bygga om till ett nördstort, ologiskt, labyrintställe till butik, grr. Dumt val.

Det började med att jag endast ser enkronor och femtioöringar i myntfacket mitt, detta givetvis efter att jag redan gått in genom entrén, vänt i dörren för att hämta vagn och inte kollat myntfacket förrän jag var borta vid vagnarna... suck. Går in på teaffären för att skapa växel (var aslång kö vid uttagsautomaten utanför) genom att köpa lite mynta som jag ändå behövde köpa inom några dagar, kvinnan före mig är såååå långsam och när jag väl får min mynta tar butiken inte kontokort, så jag får vackert gå ut igen, ställa mig i kön för att ta ut en usel jäkla hundralapp eftersom man aldrig har kontanter nuförtiden, för att kunna betala min mynta, få växel och hämta en vagn så att jag kan handla på SKITMAXI!!

Ingen bra start, med andra ord.
Väl inne på Maxi spanar jag in balsamen, det var nämnligen den ENDA anledningen till att jag gick till Maxi istället för Coop, för att jag fick för mig att stora, flashiga nya Maxi har nog fler balsamsorter än kära Coop. Hmf! Där hade jag fel! Grymtar lite över att jag ju kunnat gå till Coop istället ändå, men efter allt mitt bök med vagnen orkar jag inte ändra mig nu. Står och lusläser innehållsförteckningen på massa balsam eftersom jag läst om en metod som heter CG-metoden som ska vara superbra för lockigt hår, "Vacker utan Schampo" kallas den och den som är nyfiken kan läsa mer på http://www.lockig.se/
Det går iaf ut på att om man slutar använda produkter med sulfater, mineraloljor och silikoner, får håret chans att byggas upp igen på egen hand och man kan få tokfint lockigt hår med enbart balsam och gele!
Värt ett försök tyckte jag efter massa intressant läsning på hemsidan och på 2 olika forum.

Tillbaka till min dag, till slut hittade jag ett balsam som jag tror var fritt från de där ämnena (jag hade fusklapp med till affären där jag skrivit upp de ämnen man skulle undvika, phu många!) och det var ETT märke i hela affären, shit alltså. Sedan hittade jag en aloe vera-gele också, nöjd! Sen skulle jag "bara" handla mat, tvättmedel, diskmedel och massa sån skit med. Jag irrade runt hur länge som helst, fram och tillbaka, hit och dit, massa folk var det också, vad gör folk i mataffären mitt på dagen en onsdag?? Har folk inga jobb?!

Sur var jag också för ICAs egna jävla märke är ju rena rånet, de är t o m dyrare än de italienska märkena på Olivolja! Sanslöst. Efter diverse vagn-krockar med kvinnor som tror världen ska stanna upp och vika hädan när de kommer och ska handla mat, fick jag ge upp i letandet efter diskmedel och fråga en slyngel (okej snäll snygg kille) som packade upp varor, vart de gömt diskmedlet? Det visade sig att bland de 4 stora hyllor där alla övriga kökssaker var som t.ex diskborste, disktrasa, diskställ osv, fanns diskmedlet inte. På nästliggande 2 hyllor bland tvättmedel fanns det inte. Runt NÄSTA hörn, långt bort inklämt mellan olika sorters sköljmedel hade de ställt diskmedlet!! SMART!
En annan vara jag sökte hade de endast ställt på en kortsida, alltså inte i gången bland alla andra liknande varor, utan utom synhåll utom för de som tog bakvägen. GHAAA. Det var O'boy, en hyfsat populär vara tycker man.
Jag är helt övertygad om att de skapat detta ologiska labyrintsystem enbart för att försöka lura kunderna att plocka på sig mer saker när de springer runt i hela butiken och försöker hitta just sin vara...

När jag väl nådde kassan hade jag rent ut skitit i ett par varor för jag orkade inte springa runt mer. Till råga på allt var deras plastkassar så tunna och dåliga att jag höll på att tappa ut varorna!


Nu ligger jag på soffan utmattad och försöker ta igen mig efter den hemska upplevelsen.

Jag ska aldrig, aldrig mer sätta min fot i den affären!

(måste bara orka masa mig ut i hallen, flytta in alla matkassarna i köket och faktiskt packa upp dem..... urk. vore ju dumt om allt mitt springande i affären och den jäkla tusenlapp det kostade, gick till spillo... )

En liten fundering...
Hur mycket vårdar du din egen själ?

Jag talar om att ta hand om sig själv, lyssna på hjärtat, välja val och vägar som är bra för en själv och inte bry sig om andras förväntningar eller åsikter, utmana sina rädslor, inte gömma undan smärtor eller problem inuti osv.

Hur mycket ansvar lägger du på andra för din egen lycka?

Hur många tänker ens på att utvecklas inom sig själv? Medvetet styra sina tankar, leva i nuet, njuta av nuet och utveckla sin klarsynthet? Verkligen lära känna sig själv?


Låter kanske flummigt utan ett konkret exempel, men det är för mig det viktigaste i livet. Med livet. För när man är ärlig och snäll emot sig själv mår man bättre och då ger man också andra mer positiv energi av sig självt.

I natt har jag sovit oroligt och dåligt.
Det kan nog bero på att det händer mycket stora saker idag.
Min kära lillebror som nu varit hemma ca 3 veckor åker idag på sin stora härliga resa jorden runt, han blir borta i 7-8 månader! Jag är enormt glad och stolt över honom som lyckats spara ihop alla pengar och har möjlighet att göra denna resa, se så många länder, kulturer och världar som många av oss aldrig får möjlighet att se och förstå.
Men det är också en sorglig dag eftersom jag tycker väldigt mycket om min lillebror och det känns tungt att inte få träffa honom förrän om 8 månader! Inte ens vid jul/nyår.. Å det är många farliga länder han besöker.
Men han börjar bli en riktigt van backpacker, det blir säkert en helt fantastisk upplevelse, utvecklande för livet.

Nu ska jag åka och vinka av honom.
Hoppas du får en resa som överträffar alla dina drömmar bror!

Ja, den frågan ställer jag mig ofta!
Jag lider nämnligen av det, beslutsångest och till den grad att det åtminstone känns som en sjukdom. Det beror troligtvis på min stora hunger på livet och höga krav; jag vill ha allt och jag vill inte välja fel!
Jag skulle gärna gå i någon slags terapi för att bli av med denna mentalt påfrestande sjukdom, men jag har en stark känsla av att det bara är Jag som kan få bort den, för det är just Jag som måste ta kontrollen över mig själv. Som liten kunde jag lida av beslutsångest över skitsaker som frågan Följa med mamma till stan eller stann hemma? Det slutade ibland med att jag låg på gräsmattan i trädgården och skrek och grät för att mamma tröttnat och åkt utan mig och då ville jag ju givetvis ha följt med istället.... Otäckt, jag vet.

Dock drabbar den mig inte så hemskt ofta. Vissa saker bara Vet jag, vissa beslut är lätta men så ibland slår min hjärna slint och jag drabbas av beslutångesten inför ett val och hela mitt inre får bara panik, jag KAN INTE bestämma mig. Det är en sådan hemsk känsla. Jag ältar, jag vänder saker fram och tillbaka, upp och ner, tänker att någon annan får bestämma åt mig, men till slut med stor ångest stålsätter jag mig och väljer något, och vid det laget brukar min omgivning vara dödstrött på allt mitt ältande och velande ;)

För likt dödsångest, deppressionsångest eller andra mentalt nedbrytande tillstånd kan beslutsångesten ge otroligt dåliga konsekvenser inom en. Så det kanske är en slags psykisk sjukdom, när den är allvarlig i sitt slag?
För man ska ju inte behöva få magsår efter att ha behövt fatta ett beslut i sitt liv? Undrar om fler lider av detta....

Anyway har jag fattat ett slags beslut nu i dagarna som jag velade mycket över. Men nu har jag bestämt, beslutet är fattat och meddelat, hjulet med konsekvenser börjat rulla igång. Men det känns bra, ganska bra. Egentligen inget storslaget beslut då båda alternativen var bra, men med sina för och nackdelar båda två. Det är så skönt när man efter djup beslutsångest fattat sitt beslut, oavsett om det handlar om fåniga småsaker eller stora livsbeslut. Sköööönt.

Jag hade fel.

Jag tappade inte rösten och jag blev inte flitig med bloggandet av att tappa rösten. Jag försökte, men min egna kära dator har drivit med min mentala hälsa genom att antingen fastna i segt snigelslem eller tappa trådlösa uppkopplingen gång på gång, så trots flera tappra försök har jag inte kunnat använda min blogg. Jag trodde det var denna sidan som hade problem men nu skrivandes på sambons superdator inser jag att så inte var fallet, hmf.



Idag lyser solen här.
Passar perfekt med sol en dag som denna, för idag är det exakt 2 år sedan jag och Ziggy blev tillsammans. Tyvärr är han på jobbet nu, men jag är ledig och tänkte förbereda något mysigt tills han kommer hem. En picknick vid vattnet kanske vore perfekt nu när det ju är sol.

Det är märkligt, det känns dels som om det inte alls gått så länge som 2 hela år, samtidigt som det känns så naturligt att han är en stor del av mitt liv, som om vi Alltid känt varandra. Han är den finaste själ jag någonsin träffat, fascinerar och fängslar mig totalt!



Älskar dig!


En underbar kvinna jag känner gifte sig nyligen med sin själsfrände och i det sammanhanget sprang jag över en väldigt vacker dikt som jag härmed stjäler eftersom jag hoppas andra känner samma värme av att läsa den som jag gör... Ensam är stark sägs det ibland, men i kärleken finns en högre mening med att leva...

Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
då tror jag att det kom:
"Låt inte någon finnas till,
som ingen tycker om!"

Om människor är ringa
och fattiga - än sen,
om bara de blir älskade,
åtminstone av en.
För rikedom och ära,
det låter kanske bra.
Men kärlek är i alla fall
det enda vi vill ha

Anna Greta Wide

Jag har tappat rösten min.
Helt. Totalt.
Jag får på min höjd fram en väsning, en viskning men bara det är en helt utmattande prestation. Det har varit så här sedan fredags kväll, dvs 2 hela dygn nu!

Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna tala.
Värre än man tror. Vara tyst en dag eller två, det är väl inget svårt kanske man tänker. Men prova själv! Speciellt om man har 2 gäster över helgen och närvarar på 2 fester. Man känner sig dryg och otrevlig som inte pratar.
Jag är en person som i normala fall pratar väldigt mycket, kan min omgivning intyga. Jag tycker om att prata om saker.

Nu kan jag inte få fram ett ord.
Eller jo, viskningar men då blir jag helt slut efter en liten stund. Så jag är mestadels tyst. GUD vad tråkigt och frustrerande det är att vara tyst. Bara tyst. Jag menar det händer något, eller folk diskuterar något runt dig, eller rentav frågar dig något och du vill bara öppna munnen och lufta tanken som nyss föddes i din hjärna, men neeeeeeeej. Tyst, du kan bara vara tyst.
Ingen idé. Tyst. Snacka om att döda tankeverksamheten...
Okej, jag vet att det finns många människor som vanligtvis aldrig pratar så mycket som jag gör. Men det är ju Jag. Vad jag ä van vid, hur jag fungerar. Med sambon är det ofta jag berättar saker jag varit med om under dagen, berättar en tanke, idé eller reflektion jag precis fått i min kära lilla hjärna, jag pratar med djuren, jag pratar i telefonen, jag hejar på grannen, jag säger några artiga fraser till kassörskan i affären, vardagen innehåller rejält många SAMTAL när man tänker efter.

Johnnie har snällt hånat mig och skrattat åt mina krax till talförsök i helgen för att sedan fråga varför jag är så sur och tyst när jag inte ens kunnat kraxa ;) Man känner sig sååå social när man tvingas vara tyst hela tiden. Fan, jag kan knappt inte ens skratta! Jag som skrattar så mycket.

Tänk om det inte går över?
Huu.
Måste, måste vara helt tyst och vila rösten, inte försöka kraxa, inte viska, vara totalt tyst. Det är SVÅRT! Hur gör man?? På mammas födelsedagsmiddag ikväll viskade jag, tog i allt jag hade och kunde kraxa fram två ord, sen fick jag ge upp och ta fram ett block, det gör för ont.
För inte nog med att min röst sviker, det gör ONT som satan när jag försöker tvinga den att väsa fram några korta ord.

Därför tänker jag sluta vanvårda min blogg med tystnad, utan skriva både mer och oftare här framöver!