Sommar, semester och sol!



Öland på sitt bästa humör.
Vi gjorde en heldagsutflykt på Öland igår tillsammans med Hanna, Andreas och Zelma. Började med att sola, picknicka, bada och slappa på en enskild, folktom strand med långggrunt och sandbotten. Det var säkert 25 grader i vattnet och jätteskönt!
Framåt kvällen åkte vi upp till Köpingsvik och gick på auktion, men gröngölingar som vi alla var så tittade vi mest, köpte inget.

Sedan åkte vi lite till norrut längs kusten och hittade ett härligt ställe att grilla, äta och se solen gå ned på. Att smutta på en iskall Smirnoff Ice och se en glödande vacker sol sjunka ner i havet är verkligen avkoppling!
Vilken underbar dag, har skrattat så magen värker, blivit brunbränd och fin, simmat och gjort nacken gott, ja en toppendag helt enkelt! Vi har alltid så roligt ihop med dem.

Snart är minisemestern slut, men jag tänker njuta utav idag med först, utan datorn ;)

Grannar alltså...

Jag försöker att inte bry mig om eller störa mig på grannarna, för det blir så himla besvärligt att bo i lägenhet då. Men idag måste jag få spy lite galla, gha! Grannen ovanför oss har inglasad balkong där de sitter jämt, jämt, jämt. De är alltid hemma, sitter därute från 7 på morgonen till sena kvällen, alla dagar i veckan, alla hyfsat varma månader om året. De spelar (dålig) musik på hög volym och pratar alltid höt och skriker gärna åt barnet om denna är utomhus. Ofta hör jag mannen öppna en ölburk redan vid 9 på morgonen. Han röker nästan jämt och alla ljud och lukter ifrån dem går direkt in till oss. Alltså in i vår lägenhet eftersom vi gärna vill ha balkongdörren öppen sommartid.

Fine.
Inget att bry sig om, lite röklukt i vardagsrummet får vi väl leva med då och då bara katterna kan få vara ute på vår härliga balkong, och vi kan ha öppet och svalka oss.

Men han är nog lite tung i gumpen också för han sitter alltid kvar därute på balkongen och gormar när han vill säga nåt till någon i sin familj som är inomhus. Hans gormande hörs MYCKET tydligt, milt sagt.
Nu bråkar de. Han och frugan, eller vad det är.
Han skriker och gormar, på balkongen förstås, om att hon kommer dö i en hjärtinfarkt i sängen, å att det är en jäääävligt skön säng att dö i.
Han verkar väldigt arg.
Attityd.
Häromdagen gormade han åt en välklädd kvinna som gick förbi utanför och fråga något i otrevlig ton, han kände inte människan.
Märklig.

Alltså.
Jag vill inte veta!
Jag vill inte höra vartenda ord i mina grannars bråk, jag vill ha lugn och ro i mitt eget hem! jösses...

Eftersom de alltid sitter ute och eftersom jag vet hur väl jag hör allt de säger ända in i vardagsrummet så blir det att vi pratar mycket tyst själva när vi sitter ute, det känns så grymt oprivat därute plötsligt och det känns skittråkigt. Han är ALLTID där! röker och gormar.

Fast det kunde förstås varit värre.
Han kunde ju ha gormat åt oss ;)

Åh.
Jag skulle ju inte fästa mig vid vänner till låns.

Idag har jag åkt iväg akut till veterinären med en liten kattunge på jobbet som är döpt efter mitt smeknamn. Min lilla namne är inte kry. Hon har gått ned i vikt snabbt och är väldigt mager, ögonen är röda och trötta, hon har knappt någon apit alls, vill inte leka, vill bara ligga för sig själv och sova.
Jag har haft henne under nogrann bevakning och hennes syskon visar lite symptom likaså. Åh, sköra små dunbollar! :( Min lilla namne har troligtvis någon slags virusinfektion, som i värsta fall hela kullen har.

För ett par veckor sedan skrev jag om en katt på jobbet som mitt hjärta fastnat vid. Den magra 6-ungarsmamman. Det är hennes ungar jag talar om. De flesta kattungar kan bära på virus som små, utan att det någonsin bryter ut. Men de som kommer till världen med en mor i uselt skick med dåligt immunförsvar och kanske sjukdomar själv, får inget vidare bra immunförsvar själva. De har varit lite "efter" i utvecklingen sedan födseln, men kom ikapp jättefint för några veckor sedan tyckte jag. Men nu ser det ut som att de står inför sin tuffaste utmaning i livet, kampen emot ett elakt virus.

Åh min lilla namne... lilla, lilla hjärtanet.
Jag har fått slamma upp mat idag (superfoder från veterinären) och spruta i henne. Det lilla knytet låg och satt på mitt bröst, jag fick torka henne om munnen när lite mat rann ut, hon satt så snällt kvar och lät sig tvångsmatas, hon får plats i min ena hand och hon är 10 veckor gammal. Det är inte klokt. När veterinären tog tempen i rumpan på henne sa hon inte ett knyst, de ska avsky det! Hoppa, fräsa, slingra sig, det är ju obehagligt. Men inte hon.
De ska få antibiotika och superfoder nu, sen är det nog upp till dem att kämpa! De tre hanarna i kullen verkar dock ganska obemärkta hitills, men flickorna är mer märkbart nedsatta. De är för smala, ögonen vattniga eller röda men en av dem är galet pigg ändå och båda systrarna till min namne äter bra.


Men det värsta är att vi nu misstänker att även deras mor har någon virussjukdom. Det finns ett elakt virus som hos nedsatta katter kan utvecklas till en obotlig och grym sjukdom med stort lidande. Jag är precis livrädd att mamman har detta. Det är väl troligt, då hon inte gått upp ett gram dessa 10 veckor hos oss, och är lika trött och orkeslös ännu. Å min magkänsla har hela tiden sagt mig att nåt är fel med henne... Det vore inte den första sjuka katt jag träffat och inte den första katt jag varit med och avliva pga denna elaka sjukdom, men jag har ju gått och gjort det jag absolut inte skulle göra; fäst mig vid henne. Fan. Hon har gått rakt in i hjärtat på mig!
En sån kämpe, jag känner sådan enorm respekt, medlidande och ömhet emot denna katt vars själ lyser, vars ögon säger mer än tusen ord.


De stackars förväntansfulla blivande ägare till kattungarna får liksom vi, vänta och se vart detta bär. De som redan har egna katter hemma rekommenderas titta på våra andra kullar, för vissa virus kan en katt vara smittobärare utav resten av livet och vi vill verkligen inte chansa.

Det är tur att vi har så bra karantäner där kattungekullarna bor i allafall. De kan inte nosa på andra katter, vi bär skyddskläder hos dem och är noga med att sprita händer osv.

Jag brukar försöka hålla distansen, men detta gör riktigt ont i hjärtat.
Man ska inte fästa sig vid vänner som är till låns...
Men när ett litet knyte är så orkeslös, så utlämnad, då öppnar sig hjärtat oavsett om jag vill eller inte.

Men än är inget färdigt.
Kämpa nu små vänner, kämpa.
Det är upp till er nu.

Hur ska jag kunna gå på semester tors-sön nu?!
:'(

Söndag med mina finaste töser.
Ullie kom och plockade upp mig på förmiddagen så åkte vi för att shoppa presenter till världens bästa Nettan som fyller år idag. I all iver sprang vi på lite kläder på rea också och gjorde några glada fynd (för våra matpengar) hihi. Jag köpte ett par jeans och en härlig mjuk ull/akryltröja som är underbart skön. Ullie fick påsen full, en häftig klänning som jag tyckte kändes lite 50-tal, en snygg kjol å lite mer smått och gott. Hon är en rackare på att fynda! Vi ska gå på auktion ihop nån dag, jag har hört mycket om hennes fynd där med.

Vi kunde inte låta bli bebiskläderna, trots att Nettan säkert redan har full uppsättning ;) men de var magnetiska, så himla söta! Det är ju min första vän som får barn, det är fascinerande kul.



Det var mysigt att träffa tösabitarna, var länge sen vi träffades alla tre sist. Åh vad jag tycker om er!



Inte lika mysig måndag.
För lite sömn.
För mycket jobb.
För dålig nacke.
Frossa.

God idé att sova.
På min nya dunkudde, mmm!

Nu är jag arg!
Vad är det för jävla mening med att gå till vårdcentralen om man inte bemöts utav någon som helst lyhördhet eller omsorg för att jag ska må bra?!

Förra veckan togs mitt blodtryck hos barnmorskan när jag skulle få nya p-piller utskrivna. Jag var inte stressad, kom iofs direkt från jobbet men då hade jag mest stått och bubblat sista 15-20 minuterna på jobbet, en lugn, skön dag. Sen 5-10 min i bilen, sen 5-10 min i deras vänterum, kände mig inte uppjagad för fem öre. Då låg mitt blodtryck på 120/90 och sköterskan var bekymrad, rådfrågade en äldre kollega som absolut inte ville skriva ut nya piller åt mig då de tyckte att mitt blodtryck låg lite för högt, men bad mig ligga ner i ett mörkt, lugnt rum och sedan ta nytt blodtryck.

Jag låg därinne och höll på att somna, jätteskönt. Låg säkert där, blixtstilla, i en halvtimme. Nytt blodtryck togs och då låg det på 120/72. Bra.
Men barnmorskan ville ändå bara skriva ut p-piller för 3 mån och bad mig boka tid för rådgivning med min ordinarie barnmorska och bad mig gå till vårdcentralen inom ett par veckor och kolla blodtrycket igen.

Fine, så när jag ändå var på vårdcentralen i förrgår bad jag läkaren ta blodtrycket. Han bara tittade på mig och sa snabbt och nonchalant att 120/90 var ju fullkomligt normalt och tog inget blodtryck. Jag var även där pga en del andra symptom, såsom trötthet en längre tid och att jag höll på att svimma med känselbortfall i händer och fötter häromdagen.
Detta kan han inte förklara på nåt sätt, men är INTE orolig, säger bara att tja händer det igen så kan du ju söka vård igen...

Nu sökte jag lite på internet på blodtryck för att bli mer klok på detta. En sjuksköterska jag känner som jag rådfrågade tyckte absolut inte att 90 i undertryck var normalt för en 25-åring och fann det märkligt att läkaren inte brytt sig att utreda det alls.
På nätet står det att om man har över 90 i undertryck så har man högt blodtryck. Symptom? bla trötthet och känselbortfall i händer och fötter  !!!

Jag blir så jävla förbannad.
Ska man inte kunna lita på att läkare kan göra sitt jobb?!!
Om jag klart uttrycker symptomen yrsel, stor trötthet, känselbortfall i händer och fötter, samt att jag riktigt känt hjärtat rusa vid flera tillfällen och jag är 25 år ung, ska han då inte åtminstone reagera??!
Särskilt som jag nämnde att blodtrycket gått uppåt för varje år de sista 2 åren.

Jag frågade specifikt vad detta otäcka känselbortfall kunde bero på och det hade han ingen teori alls om. Blodtrycket då??

Jaha det är inte konstigt att man är bitter på läkare.
Det är knappast kunskapen det är fel på, snarare bemötandet och attityden och kanske en tradition som skapats utav allt för överarbetade läkare.

Jaha så nu får jag väl börja förändra min livsstil ännu mer för att se om det hjälper. Kosten har jag redan ändrat, äter bara nyttig, bra mat, även om det ibland blir lite onödigt godis till helgen tex. Motionen är svårare, jag promenerar, cyklar och rider så mkt jag hinner och kan, men denna veckan har jag bara legat på soffan och snorat pga förkylningen. Jag borde nog ha bättre kondis men det är så svårt att hitta skonsamma motionssätt för nacken och ärligt talat tar det emot att ens gå ut och gå när jag är så dålig i nacken som jag varit senaste veckorna, man vill mest sova bort eländet.
Röker gör jag inte.
Alkohol blir det inte särskilt ofta.
Stress? ja, det jag har problem med stress.
Diabetes eller njursjukdomar har jag inte vad jag vet.
Mediciner som kan ge högt blodtryck äter jag inte, om inte p-pillerna är boven? och högt blodtryck ligger inte i släkten.

Nu känns det som om hjärtat dunkar fort jämt bara för det.
Otäckt.
Är det för mycket begärt att faktiskt ta sina patienter på allvar?

Ibland har man mest lust att ge upp...

Balkongen.

Nu har jag gett upp väntan på nya golvet och lagt upp ett gäng bilder på "nya" balkongen! Det kommer ett golv, men lite senare. Nu är det väl ungefär en månad sedan vi satte vit panel på insidan utav det fula räcket och nätade in ovan räcket.
Jag älskar det!
Så länge vi är hemma står balkongdörren alltid öppen. Katterna älskar det också, de verkar ha förstått att vi gjort detta för dem främst och det har verkligen gett dem en ökad livskvalitet! De hittar insekter eller flugor att leka med, de ligger i stolarna intill husväggen när det regnar och myser, de ligger på sin hylla och spanar på andra katter, hundar, barn, ja allt som händer därute. De har sin egen "godisburk" med kattgräs och låter faktiskt mina andra växter vara ifred.
Om natten är det stängt men så fort jag vaknar om morgonen så går jag och öppnar balkongdörren och då sitter det alltid någon katt vid dörren ivrig att få gå ut.

Jag älskar att sitta därute och filosofera, äta frukost eller bara pilla med växterna. Det känns mycket mysigare nu än när det inte var innätat.

Känns som en evighet sedan det såg ut så här;


Nyombyggt och precis klart i juni såg det ut så här;


Det mörkoljade, varma trädäcket får man se framför sig i fantasin så länge ;)

Nu, idag, ser det ut så här;


Plantorna har växt bra!
Jag har till och med fått samla styrka och SLÄNGA flera plantor *gulp* för det blev så himla trångt. Igår målade jag ju pidestalen vit, men även ikeapallen som var full med spackel och olika gamla färgstänk sedan vi använde den när vi målade om överallt vid inflytten. Så idag, nästan helt torra, ställde jag ut pallen och pidestalen på balkongen och hivade ut det slitna, fula gamla bordet och skostället som jag haft som blomhylla. Mycket finare med bara vita möbler!



Utifrån tycker jag att det ser prydligt och proffsigt ut.
Det var också kravet ifrån vicevärden, att det blev snyggt.


Lite fler bilder från min lilla oas;





Mer;


Katternas gottis;



Om kvällen tänder jag ibland lyktorna och sitter därute och bara myser.
Katterna verkar tycka bäst om att vara därute efter mörkret fallit, gissar att det är massa spännande djur som kommer fram. Myskväll på balkongen kan se ut så här;


mmmmys!

Phu.

Idag klarade jag av att hålla mig hemma ifrån jobbet iaf.
Helt genomförkyld, det borde vara förbjudet om sommaren!
Nacken pinar mig hårt, men jag ska till osteopaten på söndagen ser det ut som. Förkylningen sitter i hela kroppen, trött som en gnu.

Men kan jag sitta still för det?
Nej. Jag har inte ens lyckats sova nåt, jag som var så trött när jag steg upp kl 07 för att gå till läkaren. Svor att krypa ner under täcket igen när jag kom hem, men så blev det inte...
Försökte slöa framför TVn, tråkigt. Surfat ett tag, trist.
Har diskat och plockat undan, blev helt slut. Inte ens pallat att laga mat, utan jag snodde en matlåda utav sambon ;)

Sen gick jag ut på balkongen ett tag. Har slängt ett par plantor, gosh vad trångt det är därute. Klurar på en lösning för att få upp mer blommor, dels ge dem mer sol, dels få mer golvyta över så inte balkongen känns så liten... För nu är det blommor överaaaaaaaaaallt :O
Jag bestämde mig för att börja måla en pidestal som vi först hade tänkt slänga men sen bestämde oss för att måla vit. Jag hade redan slipat den igår. Men eftersom det bor fyrbenta ligister hos mig som ääälskar "sin" balkong fick jag ohälsosamt nog måla pidestalen inne i badrummet istället, hoho är helt snurrig på oljefärg nu...

Den ska målas en gång till, men visst blev det mycket bättre?!




Balkongen ja...
Jag utlovade för flera veckor sedan foton på balkongen efter nytt golv lagts. För den är sannerligen inte sig lik numera!
Men... hehe vi har lite golvproblem! Vi har ändrat oss. Den underbara trall vi kikat på är lika vacker fortfarande, men lite för mjuk. Den är "spårig", det är alltså fräst massa små spår i den, vackert, men omöjligt med katter och tunga krukor. Vi är rädda att den kommer bli repig, ful och skadad snabbt. Bara man drar över trallen med nageln blir det ett fult märke i träet... Det går bara inte med så mjukt träslag.

Så det får vänta lite till. Förhoppningsvis kan vi köpa billigare vanlig trall och sen olja den till den nyans vi vill ha.. men VART ska alla mina krukor bo medans det ska strykas, torka och säkert strykas igen?? hm..

Ja synden straffar sig och det är sannerligen en synd att inte lyssna på sin egen kropp.

Jag gick förstås till jobbet imorse, trots att jag mådde knas.
Yr, illamående, kallsvettig, ont i nacke och hela kroppen och förkyld.
Skulle ta det lite lugnt och bara städa i karantänerna, men väl inne i den tredje hände något otäckt. Jag hade känt mig yr, kallsvettig, konstig och trött hela tiden, men det händer då och då när nacken är dålig. Men plötsligt började det sticka i händerna och armarna upp till armbågen och snart även i fötterna. De blev kalla och avdomnade, jag började tappa känseln. Jag trodde jag skulle svimma på riktigt!!

Jag bara släppte allt och gick direkt ut och satte mig ned i soffan.
Fy fan vad otäckt.
Det tog en riktigt lång stund och en kopp varmt te innan det släppte.
Usch vad otäckt att känna på sina egna armar och känna att de är kalla och bortdomnade... Jag blev jätterädd.

Jag mår fortfarande konstigt.
Helt luddig i hjärnan, som om jag vore full eller som om jag inte sovit på 3 dygn. Yr, snurrig, ont som sjutton i kroppen. Klarar knappt att köra bil, koncentrationen är kass, känner mig livrädd att jag ska missa något i trafiken eller svimma till och köra i diket...

Jag har iaf beställt en tid på vårdcentralen på onsdag för att ta lite prover, pratade med en konstig tanta i telefonen men hon bokade en tid åt mig iaf. Hon försökte motivera det med att man kan ju känna så utav nackskador... hmf, jag har haft min i 7 år nu, aldrig har jag fått sånt känslobortfall, å dessutom brukar nackrelaterade känslobortfall starta i överarmarna och liksom stråla ut från axeln och nedåt. Det är förstås möjligt att jag har en dunderlåsning i nacken som orsakat detta, men att ta lite blodprover är väl aldrig fel. Jag har tänkt kolla upp mitt B12 länge, dessutom behöver jag nog ta nytt stelkrampsvaccin eftersom man lätt blir biten på jobbet och det var snart 20 år sedan jag fick det sist.

Vad lära utav idag?

Lyssna på din kropp människa!
Jag skulle förstås varit hemma från jobbet, jag måste sätta gränser åt mig själv, ingen annan tar hand om mig. Jag måste stå upp för min egen kropp. Jag ska inte vara så jävla tillags, jag ska lyssna på min kropp!
För det är bara jag som verkligen kan höra den.
Om jag bara lyssnar lite bättre.