Just precis just nu är livet bra skönt.

Kl 08 imorse skrev jag tenta i nervsystemet, den gick inte så bra, men det är skönt att ha den gjord i allafall. Mellan 09 och 17 hade vi sen mer nervsystemföreläsning, det är mastigt! Sen hem hit till Jenny och Emil, det är rena sommarvärmen här nu, underbart. Mellan kl 19 och 20 gick jag en powerwalk här i området bland backarna, riktigt jäkla skönt.

Kände mig stark och fylld med energi!
Det är omtumlande, dessa veckor i Gbg.
Ångesten i tisdags var mer pga att jag inte var tillräckligt påläst samt att det är mycket hemma nu, men när man varit här någon dag, träffar Jenny på kvällarna (som är SÅ vacker nu!) och mina urgoa klasskompisar samt inspirerande lärare på dagarna så är det som att fylla på batterierna!
Detta ämne, detta fantastiska ämne.

Det är svårt att beskriva vad jag känner för osteopatin.
Att vårda helheten, värna om att allt hänger ihop, själ och kropp, som den självklarhet det är. Att lära sig massor om den fantastiska kroppen vi har, att lära sig tekniker för att handgripligen hjälpa människor må bättre, det är fantastiskt.
Tänk vad kroppen är otrolig, allt den gör själv varje dag, vi är så mycket Hälsa och så lite sjukdom eller ohälsa egentligen, kroppen är ju byggd för att klara av det mest själv, i blodet, i systemet, blir det stopp någonstans hittar den nya banor. Att hjälpa kroppen med en skjuts i rätt riktning när det fungerar dåligt någonstans är vad vi egentligen gör. Är det inte fantastiskt?
Det kan låta himla flummigt, men det är inte det, vi läser all anatomi bakom och vi ska kunna förklara tex varför diafragman kan vara påverkad när någon kommer in med ont i axeln. Allt i kroppen hänger ihop. Nerverna kopplar samman oss med mönster få människor egentligen vet. Det är så många fantastiska tekniker vi får lära oss som jag ser fram emot!

Att själv få behandling också och uppleva hur en trött, öm kropp får nytt liv, nytt flöde och hur det påverkar både hur min kropp fungerar och hur jag mår inuti, det älskar jag.

Det finns människor här som ger mig så mycket inspiration att jag önskar jag fick träffa dem oftare.

Passion.
Jag har hittat en passion i mitt liv.
Fan vad mycket jag vill bli en riktigt bra osteopat!

Det är helt upp till mig själv, det är bara jag som kan stå i vägen för mig.
Framtiden är öppen, möjligheterna enorma och drömmen min om jag bara kämpar för den.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Inte denna gången.

Är så totalt slut i hjärta, själ och kropp. Kanske egentligen själen.
Jag orkar inte, jag vill inte, jag vill bara gömma mig hemma under täcket och sova i en vecka.

Orkar inte tänka, kämpa, lära. Trots att det är jätteroligt egentligen, men jag är bara så totalt slut.

Huvudvärk, nackvärk, ångest och ont i magen, känns som att jag är på väg att bli förkyld eller är det allergi, mår inget bra.

Press, stress, presterande.
Jag orkar inte nu.
Är inte alls redo för feta tentan.
Har noll självförtroende justnu.

Jag vill bara få vara hemma :(
Jag vill få trycka på PAUS!!!!
Men livet går inte att pausa.

Jag orkar inte med livet just nu....

Idag har jag varit förbi Stadium och köpt ett pilatesband.
Som det tydligen heter det.
Det ser ut som ett grått, brett gummiband som luktar gammal gummianka.
Nej, det stinker.

Med detta ska jag utöva smidiga och stärkande yogalatesövningar framför DVDn på mattan. Spännande.

Jag provade igår men det var liksom inget vidare utan bandet.
Har gått powerwalks idag och igår med, om vårkvällarna. Underbart.

Många djupa tankar idag.
Får nog skaffa en privat blogg.
Trött på att betala för att kunna ladda upp foton här också.
Å det är väl ändå ingen som läser?
Ingen som kommenterar iaf.

Idag; Tjatat kranialnerver, Ojojoj sa Tommie, aj fan väste Gud, vilket anatomiskt helvete!

Nu; Buffy.

Om våren är djuren som mest lustfyllda.
Katterna skriker efter partners, åmar sig, kelar med allt och alla.
Hästarna brunstar, piper, fjantar, flörtar med allt och alla.
Svanarna simmar ihop med sin partner och turas om att låta de nyfödda ungarna åka med på ryggen deras.
Ja de flesta djur har nog sin mest kärleksfyllda tid nu.
Vi då?
Är det om våren djuret människan fylls mest utav kärlek?

Ibland skulle jag önska att min häst fick vara som en vildhäst för en vår.
Hon blir så kär, hon brunstar, hon flörtar, hon har varenda känsla utanpå och hela hennes väsen skriker efter kärlek. Vi brukar bli lite osams under våren hon och jag, hon blir lika odräglig som jag blir när jag har mens. Alla känslor blir så starka och överdrivna.

Hon är så söt min fröken, nu när hon är vårkär och brunstig så försöker hon få till en flört med alla som finns nära. Den enda som verkar ge henne lite kärlek tillbaka är hennes relativt nya boxgranne, en valack ska tilläggas, med en personlighet utav en gosig hundvalp. Han bara älskar att bli ompysslad.
Så nu står Gabby om kvällarna tätt intill boxväggen emot honom, sträcker över huvudet och blåser varm luft i hans näsa, pillar ömt på hans huvud, piper till ibland retsamt för att i nästa stund sträcka sig efter honom igen.
Han ser så nöjd ut! Han pillar tillbaka, blåser ömt tillbaka och så står de och bara myser med varandra.

De hade blivit ett fint par.
Men han är ju ingen riktig karl, tyvärr, bättre prestationspappa får man leta efter, kvala till OS i fälttävlan är inte illa pinkat.

Bloggen liksom livet har varit på paus ett tag.

Eller inte livet, livet fortgår vare sig man vill eller inte. Tiden bara går, hur mycket man än försöker trycka på paus. För jag har verkligen varit intryckt i paus ett par månader nu och livet och tiden bara rinner ifrån mig. För det går inte att stoppa tiden och livet bara för att jag behöver en paus. Ingen lyder mig. Ingen tar hänsyn till mitt pausbehov.

Hur gör man för att släppa pausknappen då?
Känns som att jag har fastnat. I en dimsorg.
Jag mår bättre, men jag kan bara inte komma igång igen. Frustrerande.
Blir så himla tufft med skolan när jag inte tar för mig, planerar, och ser framåt. Älskar skolan men pausknappen var inte mitt val och den fäller krokben för min skoltid. Fan då.

Känner mig trög som en sirapsklump.
Fast trög som i osmart.

Det är jäkla mycket uppförsbacke nu alltså.

Jag skulle behöva hitta och öppna dörren till livet igen, till energi, framtid, kamp och förändring.



Jag ser den ju.
Rätt framför mig.
Hur når man?
Släpp mig fri!