Igår var en skön dag.
Solen sken och det var 11 plusgrader i skuggan och härligt trots lite blåst.
Jag är tyvärr förkyld så min syster red Gabby idag. Vi skrittade bort till padocken och syrran fick rida utan sadel eftersom jag inte köpt någon ny ännu, padd och longergjord gör ändå att man man sitter rätt bra. De var så duktiga!




Visst är de fina ihop?



Prickarna på halsen avslöjar att fröken håller på att sätta lite snygg, blank, svart sommarpäls och fäller vinterpälsen för fulla muggar. Snart är hon snygg igen! Får lite trist gråbrun färg när man klipper henne. Hon är så underbar min lilla prinsessa, det finns inte ord, min finaste finaste vän. Kul också att min syster utvecklats mycket i sin ridning på senaste, hon har så fin känsla.

Finns inte ord för hur mycket jag älskar denna häst.
Hon är mitt allt!

Hm, hur vågar folk börja dammsuga och ha sig i ett lägenhetshus kl 08 på morgonen?
Är det bara jag som är för hänsynsfull, försiktig och försynt? Jag är likadan med tvättmaskinen, vågar absolut inte dra igång den efter 19-20-tiden på kvällen för den tar ju ändå en dryg timme på sig och låter en del. På morgonen sätter jag aldrig på maskinen före 10.

Mig gör det ingenting att hon dammsuger, grannen över. Hon är rätt tyst och omärkbar annars. Utom när hennes barnbarn är på besök och klampar runt som en elefant däruppe, men det är så sällan. Men jag hade inte vågat själv.

Likadant med stereon. Har många kompisar som vrider på rejält, Robban är ju i en klass för sig, men jag är alldeles för snäll. När jag ännu bodde hemma i huset kunde jag vräka på så hög volym att det hördes lika bra ute när jag låg och solade på däcket, men här? Nää. Iofs hade jag ju en störd granne när jag bodde i ettan som bankade i taket när jag spelade jättelågt innan kl 22, det var helt absurt. Kanske hatade hon mest mig för att jag råkade sno parkeringsplatsen precis framför henne en gång, eller hade hon inget liv. Det kanske satt sina spår?
Men det är liksom hänsyn. Bor man i lägenhetshus ska man visa hänsyn. Punkt.

Men gudars skymning vad jag saknar musik på hög volym!!!!
Jag längtar efter ett hus.

Jag gillar verkligen det här fotot.
Jag tog det igår när katten vars namn är Saga, satt och tittade ut genom fönstret på något spännande där ute.
Fina lilla Saga som i skrivande stund är hos veterinär för kastrering. Jag ska strax åka och hämta henne, hoppas allt gått bra. Lillan söker nytt hem sen.

Åh vilken underbar ridtur jag hade idag!
Det har varit snöstorm här i 2 dagar men så idag blev allting stilla, solen sken starkt och glittrade i decimetern snö som ligger på marken. Jag och Gabby skrittade ut i skogen, över fält och på stigar och avslutade med en liten, liten galopp på ett snötäckt fält, jag sittandes barbacka på en filt och ett par schabrak på hennes varma rygg.
Helt underbart!

Suck, pust och stön.
Jag har ju känt det på mig länge men inte fått det bekräftat. Tills igår.
Sadeln passar inte längre. Gabby har faktiskt vuxit ur sin sadel! Med tanke på att hon då är lite för tunn nu, måste den ha klämt en del när hon var mer musklad förra året :( Men när jag blev visad nu, kunde jag ju själv se att den blivit för smal för henne.

Så det är bara att sälja sadeln och försöka hitta en ny då.
STÖN. Jag hatar att köpa sadel. Hatar att leta, leta, prova, leta, prova och ha sig. Det är verkligen en djungel.
Vad är ett kvalitetsmärke?
Vad är det för typ av bom?
Vad är det för typ av bossor, stoppning?
Skiten ska ju inte bara passa hästen utan mig som ryttare också. Det är ett enormt arbete att hitta rätt sadel. Om jag har tur kan jag lägga vantarna på en likadan sadel fast en storlek vidare och hoppas att en välbevarad, begagnad sådan finns här i närheten, för en ny har jag då inte råd att köpa, den kostade 16 500 kr för 4 år sedan! Men Morris & Nolan-sadlarna är ju hett eftertraktade, så vad är oddsen för att jag ska hitta en bättre begagnad nära mig i rätt storlek och färg? Hmf.

Prova annat märke, ja, men vad är Bra kvalitetsmärken då? Jag har haft en sadel med skitkvalitet på bommen en gång, aldrig mer. Hade jag pengar hade jag köpt en ny, dyr sadel åt henne, men det har jag inte. Å jag får nervsammanbrott på att köpa begagnat... Ghaa. Dumma sadel, hålla på och bli för liten, vad ska vara bra för?
Men samtidigt känns det som en pusselbit som faller på plats, med en ny, lagom stor sadel kanske vi kan komma igen fint nu. Spänningar får sin förklaring och kan förhoppningsvis undvikas nu då.

Men jag har ju älskat min sadel! Den är så mjuk i sätet, ger sånt jäkla bra stöd för sitsen, det är som att sätta sig i en soffa, men en "ger-perfekt-dressyr-sits"-soffa :p Usch vad sorgligt.

Så tills jag sålt gamla sadeln och köpt en ny så får jag rida barbacka och tömköra en massa. Nyttigt men lite tråkigt. Fast bra för mig, tömköra i skog och padock ger även mig massa motion, det är bra.

Suck, pust och stön...

Melodifestival.
Jag tittar men fattar inte hypen. Värt allt var att få höra Maia Hirasawa sjunga sin version av Arks Worrying Kind, helt underbart! Hon har en röst som berör mig i själen. Så vackert.

Jag saknar mina gamla Arkdagar. Texterna, energin musiken gav mig, nytänkandet, kickar, acceptans, boost och pepp. Den gamla musiken från dem berörde på ett helt annat sätt tycker jag. Jag saknar mina gamla skivor, vår cd-spelare har varit trasig länge och damn jag är inte riktigt mig själv utan min musik, saknar så hemskt mycket. Nu har jag släpat hit en gammal förstärkare som krusslar lite i ljudet ibland, och som sambon finner avskyvärt ful, men oftast avger den kanonbra ljud och framförallt har den en CD-spelare som fungerar! Då återstår enbart att finna mina skivor, de är väl nedpackade eller utspricka, pappa lånar alltid lite för gärna och sen vet ingen riktigt vart vad tagit vägen.

Tom ikväll.
En känsla av uppgivenhet. Sorgset.

Oj de visar Matrix på 3:an ikväll just nu!
Filmen vars repliker jag fortfarande kan utantill.
Welcome, to the desert of the real.

Matrix ikväll, Den Tunna Röda Linjen häromveckan. Två av mina all time favourites. Jag gillar dem för tanken bakom, reflektionerna om livet de skapar, tankeflödet, frågeställningarna, de stimulerar min filosofiska sida.
Sedan älskar jag Matrix för detaljrikedomet, det underbara sättet att filma, det lysande agerandet från skådisar, att varje ord från varje person är genomtänkt och väl valt.
Jag älskar tanken, att den vakna världen vi ser med våra ögon inte är den enda världen. Vad för andra världar det må vara är öppet för tanken.


Vad fattas mig?
Energi.
Varför trampar jag på stället?
Vart är mina Frågor? Tankar?

Ska jag verkligen ge mig in i den kampen igen?
Hur ska jag kunna förklara för andra Vad och Hur min nacke är, när jag knappt vet det själv?
Är dert värt energin, hoppet, orken, styrkan det förtär?
Avskyr hur det systemet fått byggas upp och inriktas. Fruktansvärt. Människor har blivit siffror, medmänsklighet till besparingskrav. De friska sparkar på de sjuka när de ligger.

Jag vet ingenting.
Rädd.

Jag är så vilsen ikväll.

Ikväll har jag varit på ett Årsmöte för första gången på många år.
Nej, jag har inte blivit aktiv i ridklubben igen, jag är inte ens medlem där längre. Mest för att jag inte direkt behövt vara det.

Jag var på årsmöte för Djurskyddet Kalmar. En förening som brinner för utsatta djur och som startade katthemmet här i Kalmar. Vilka eldsjälar! Jag har nog aldrig varit med om en förening, eller ett sällskap människor som så osjälviskt och engagerat arbetar hårt (idéellt) med något som de inte har någon som helst egen vinning utav. Med ridklubben var de aktiva i styrelse och sektioner oftast ridaktiva själva, ville ofta forma klubben efter någon nytta, nytta för ridelever eller nytta för tävlingsryttare, eller kanske nytta för sina barn. Det är givetvis inte enbart människor som tjänar på någonting som är aktiva i såna klubbar, men jämför det med att lägga massa tid, energi, arbete och egna pengar på att kämpa för hemlösa katter. Hemlösa, utslängda, vanvårdade. Rensa upp andra människors skit.
Det är beundransvärt!

Det talades mycket om empatin för djuren. Hur viktigt det är att barn som små får lära sig om djurs känslor och förmåga att känna och lida, inte bara vilken mat de äter, eller hur de förökar sig...
Det skrämde mig hur lite ansvar kommunerna tar för problemet med alla hemlösa, lidande katter. Vem ska ta tag i det? Vem ska hjälpa? Ska vi alla bara se på och låta 100 000 hemlösa katter bli till miljoner? Miljoner lidande, svältande, ofta sjuka djur. Vad är det för ett samhälle?

Just denna förening har enorma utgifter i sitt arbete för djuren och främst katterna. Hur många medlemmar? Drygt 200. !!! Bara drygt 200 medlemmar! Det kostar bara 150 kr per år att visa sitt moraliska och ekonomiska stöd genom att bli medlem. Ett ökat medlemsantal ger en sådan här förening större inflytande och mer trovärdighet förutom att man ju ger lite pengar till skötsel och vård av katterna på katthemmet.
Man behöver inte lyfta ett finger, man behöver inte ta sig an någon katt, man behöver inte arbeta på katthemmet, bara för att man blir medlem. Kanske KAN man inte hjälpa fysiskt, men så mycket man kan hjälpa genom den lilla slanten på 150 kr/ år.

Om du, likt mig, vill bli medlem så är Pg numret;
55 57 69- 9
Djurskyddet Kalmar
Enskild medlem 150 kr, Familj 175 kr.
Dit kan man också sätta in en gåva bara, om man vill.

Det behövs så otroligt mycket, och det är bara du och jag som kan göra den där skillnaden.

Ska jag ge ett exempel?
¤ Kattungen som hittades mitt i en stor, hårt trafikerad rondell i centrala stan, livrädd och ensam, troligen född ute av en hemlös, dumpad honkatt som någon slutat ta ansvar för.
¤ Kattungarna som dumpades på Ölandsbron förra året i en kartong.
¤ Den vuxna, till synes helt vilda katt som åt ur soporna på en obebodd ö. Var så rädd för människor att kom en sådan närmare än 30 m ifrån honom så sprang han för livet. Som efter månader av matande fångades in och efter ett dygn av chock inne visade sig vara en ursnäll tam katt som en gång haft en familj. En familj eller ägare som dumpat honom på en öde ö. Som var mager, full med mask och med en skadad svans som kunde kostat honom livet utan vår hjälp.

Eller alla katter som människor lämnar kvar när de flyttar. En familjemedlem som fått sova på soffan och gå ut när hon vill, står nu ensam utan fylld matskål med en stängd ytterdörr och hemlöshet ute som enda framtid.




Varför ska jag rensa upp efter såna här idioter till människor?
Därför att jag är inte som dem. Därför att jag har empati. Därför att jag bryr mig om djuren och att de ska slippa lida. Därför att alla djur är lika mycket värda, 15 000 -kronors chihuahua- hunden, 150 000-kronors-tävlingshästen, eller 10 kr tassen- katten.
Alla är värda ett bra liv.
Katter klarar sig inte ute, det är en elak gammal myt. Tror du mig inte, besök närmaste katthem. Senast i förra veckan berättade en veterinär för mig om en gammal, hemlös honkatt som tagits in som hon skulle kastrera. Livmodern var så sliten efter alla stackars kattungekullar hon lagt ute att den nästan trasades sönder när veterinären tog i den. Lever, njurar, öron, ja svält och sjukdomar kan fräta sönder trumhinnor och slå ut organ.
De är värda bättre.

Åh, jag hoppas fler än jag gör slag i saken och blir medlemmar.
Det är en liten knuff på vägen iaf.