Dessa veckor.
Dessa stora, omtumlande, inspirerande, tuffa, intrycksfyllda veckor på skolan min. Jag ser dem som en stor gåva. En gåva som jag än mer kommer vara tacksam för när tiden är över och jag fått distans till vad jag egentligen upplever.

Det är tufft, ingen tvekan om saken. Enda gången man somnar kl 21 en lördag kväll och är helt nöjd. Hjärnan arbetar för fullt såpass att den värker, kroppen jobbar hårt med att lära sig positioner och känslan, samtidigt som den är offer för andras träning och alltså blir ganska rejält överbehandlad.
Det är total utmattning i kropp och hjärna på en gång!
Men samtidigt så fantastiskt, inspirerande, fascinerande!

Frustrationen kommer lätt.
Alla våra lärare är så enormt kunniga, man önskar att man kunde suga åt sig och minnas varenda ord de säger, men det får inte plats. Grunden måste in först, grundkunskaperna om kroppen, så dessa spännande spetskunskaper som lärarna inte kan låta bli att yppa då och då går mig förlorade just nu, eftersom jag inte är där än kunskapsmässigt.

Plötsligt känns 4 år som en väldigt kort tid att hinna lära sig så mycket.
Snart bara 3,5 år kvar dessutom.
Svindlande.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad mitt i allt detta tumult av intryck.
Att få vara med om detta.

En jättemysig klass med värme, omtanke och kärlek. Så många olika människor men ändå en viss typ utav människor. Som brinner för att hjälpa andra, som bryr sig om andra, som är väldigt fysiska. Har någon ont finns det alltid en klasskamrat eller lärare som hjälper till med antingen lite skön massage eller någon välgörande behandling. Eller bara en varm kram.

Samhället är så ofysiskt annars, vi rör knappt vid varandra om det är inte vår partner. Jag tycker att vi borde våga ta i varandra mer! Små saker, en varm hand på axeln, en strykning över armen som komplimang, en gnuggning på ryggen när man frågar hur det är. Det ger så mycket mer än man anar!

Det är jättekul med lärare som verkligen brinner för sitt yrke, som lyser när de får föreläsa om det, som bryr sig om eleverna med stor omtanke, som inspirerar så.

Denna vecka på skolan har vi under ons-fre som innan haft praktiska dagar då vi tränar på varandra. Sista gången för denna kursen, en slags introduktion till att hitta på kroppen och att göra en del artikuleringsbehandlingar. Nästa gång ska vi börja en kurs som även involverar diagnostik och fortsätta med liknande behandlingsövningar på varandra.

Denna veckan har vi gått igenom ryggradens leder. En tuff vecka!
Både för att dessa leder är så enormt mkt mindre än tex knäled, axelled, höftled och sådant vi tränat på innan, men också för att det är ett område som jag har mycket problem med. Vi har fått lära oss känna kota för kota, led för led och vilka rörelser de olika lederna kan göra, jobbat med revben, ländrygg, bröstrygg, bröstkorg, nacke. Nacken är ett både fysiskt och psykiskt jobbt område för mig i och med min gamla nackskada.

På torsdagkvällen hade jag också bokat en behandling för en av mina lärare.
Jättekul och spännande, han är grymt duktig. Han gjorde en del behandlingar runt ländrygg och bäcken som jag inte varit med om förr, eftersom mitt bäcken envisas med att dras snett så hoppas jag att han slog huvudet på spiken och att effekten sitter i.

Eftersom jag brukar bli trött och öm efter behandling försökte jag ta det lugnt under fredagens övningar och avstod från att bli övad på under flertalet behandlingsövningar i nacken, men det är svårt att bedöma sin egen förmåga.

Under eftermiddagen började jag känna mig så himla svag i armarna och axlarna, övningar som inte ska vara tunga för kroppen orkade jag knappt göra (bla en stretch av musklerna i nacken) och plötsligt började jag skaka, alltså skaka som man kan göra om man anstränger muskler så jäkla hårt att de är utmattade. Som när jag lirade fotboll som liten och man fick sitta i 90 grader med benen och ryggen emot väggen, som en stol fast utan stolen. Man satt där tills musklerna skakade av utmattning.
Så skakade mina händer och axlar.

Shit tänkte jag, nu har jag kört slut på mig totalt och satte mig ned för att vila lite medans resten av klassen fortsatte öva på varandra.
Då skakade hela kroppen, väldigt litet och ganska osynligt utifrån sett men det känns väldigt mycket. En känslostorm bara vällde över mig, ögonen tårades av sig självt och jag undrade vad sjutton som hände...

Pratade med mina två lärare som är jättegoa och stöttande och förstående för min nacke och de förklarade att jag fick en reaktion i nervsystemet, det hade blivit alldeles för mycket för min kropp. Egentligen borde jag legat i sängen hela dagen efter behandlingen jag fick på kvällen innan, men jag trodde inte det skulle inverka så starkt på mig.
Har man en ömtålig, trasig kropp eller vadå? :p

Men det är ovanligt att man reagerar så starkt.
3 dagar utav folk som övar behandlingar på mig i mitt svagaste område, plus en behandling av en jätteduktig osteopat, inte så konstigt att min trasiga kropp sa ifrån.

Nu mår jag dock strålande!
Osteopatin är fantastisk, jag önskar verkligen alla att få uppleva effekten.
Jag rör mig, sitter, står på ett annat sätt. Inte bara med mindre ont utan med mer rörelse, ett schysst skönt gung ;)

Längtar tills jag får min bänk så att jag kan börja öva på folk på allvar här hemma.

För nu är jag hemma igen. Efter 3 praktiska dagar och 2 dagar i skolbänken med muskelanatomi och biomekanik (pust) är jag hemma igen. Nu är det stenhårt pluggande som gäller för nästa gång vi ses i mitten av januari så har vi TRE tentor!

Höst i ljuvliga Visby.

Trots att alla färgglada löv lämnat sin kvist och blåst bort, trots att fredagens ösregn och storm skapat vattenpölar här och var, så lyste denna min favoritstad utav energi som vanligt, fast på ett annat sätt.





Helgen i Visby fylldes utav sociala ting med vänner och sambons släkt där ena brodern hade 30-årsfest till sena natten. När alla sov bakfyllan av sig på söndagsmorgonen så studsade jag upp märkligt pigg och gick en långpromenad innanför murarna i Visby med kameran i handen och solen på näsan.
Magiskt.
Visby innerstad är magi i min värld.
Det är så fyllt utav energi, känslor, stämning jag inte kan förklara.
Jag älskar att strosa bland gränderna, kyrkoruinerna och längs muren tittandes på alla små, unika, otroligt gamla och välbevarade hus som ligger tätt intill varandra.

Ja nu har DD, eller kanske DSDD -Den Stora DataDöden drabbat även mig ;)

Min bärbara dator laddar inte, eller laddaren fungerar, el går fram men datorn laddas ändå inte upp. Troligen något fel på batteriet, eller mottagaren i datorn där man för in laddaren. Satan. Det betyder att jag inte ens kan starta upp min dator.

Om det är batteriet som gått sönder kostar det troligen runt 1500 spänn att köpa ett nytt. Pengar som inte finns. Jag blir så trött. Särskilt eftersom det i såfall troligen är mitt eget fel, jag har i min enfald trott att när jag lämnar datorn och den stänger av sig själv efter ett tag, så är den helt avstängd. Men tydligen är den bara i viloläge då och kan ha dragit ur batteriet under dessa stunder. Fan då.

Så nu har jag ockuperat sambons dator ett tag.
Japp vi har varsin, vi är dataglada vi.
Lyckligtvis har jag de flesta foton, CV och sånt viktigt sparat på hans dator, men surt ändå om min fina, snälla dator inte tänker leva mer :(

Idag är det Fars Dag, så vi ska på middag hos mina föräldrar senare idag.
Ska försöka få med familjen ut på en skön eftermiddagspromenad vid vattnet, synd att det är så grått ute idag bara. Jag blir tokig av att vara inne för mycket. Det är nackdelen med studerandet, man sitter inne mycket när man läser. Nämen! precis just nu kom solen fram för första gången på flera dagar! Det kanske finns hopp för en solig promenad trots allt :)


Det här med reflexer förbryllar mig.
Jag kan bara inte förstå mig på folk som går ute längs trafikerade vägar i mörkret i mörka kläder och utan en enda reflex. Det är märkligt många. Som hästmänniska som klär både mig och hästen från topp till tå i reflexer när vi är ute i skymning/mörker är jag nog mer medveten. Jag har alltid en reflex liggandes i handväskan ifall jag skulle behöva en.

Det värsta är att folk nog tror att när de är ute och går i villaområden med gatubelysning så behöver de inte reflexer. I got news for you. Du syns inte. Gatulamporna lyser inte alls upp så mycket som folk tror. Är det dessutom regn så asfalten slukar allt ljus, man får mötande bilar som bländas lite, så är det alldeles för lätt att missa en gående i vägkanten.
Jag har fått väja i sista stund många gånger, för på vägen hem från stallet kör jag genom ett villaområden med en vältrafikerad väg utan trottoarer där människor ofta är ute och går, oftast i mörka kläder och utan reflexer. Otäckt. Då kör jag i 30 på den vägen, ändå ser man ibland inte folk förrän i absolut sista stund.

Mer reflexer till folket!

Äntligen!

Nu efter snart 3 veckors väntande har resultatet från senaste tentan kommit. Den var i cellpatologi, mycket om tumörer, immunologi etc.

Jag hade alla rätt! :O

Trodde först inte att jag såg rätt, men det står 25 av 25 rätt och en kommentar från läraren; Mycket, mycket bra! :D thihi, nu blev jag glaaaaaaad!

Jag har varit oförlåtligt slö med att sätta igång och plugga muskelanatomi nu, men här fick jag en välbehövlig kick! Dessutom har jag superstädat sovrummet och mitt kära skrivbord som belastats med papper, böcker, kläder och skräp är nu rensat och inbjudande igen. Så nu ska jag ta itu med resterande muskler. Det är bananmegatoksvårt att minnas alla deras knäppa namn tycker jag, men det är bara att tjata på... Tenta i januari, ju mer jag läser nu desto mer ledigt kan jag unna mig vid jul!

Men först måste jag njuta lite till i min smärre chock...
Alla rätt! Jisses, kan inte ens minnas när jag haft alla rätt på något prov eller tenta senast. Jag är ett enda stort leende nu!

I can do this :)
Det är en lååång väg kvar, men jag tar ett steg i taget och snart har jag klarat av 1/8. Nästa tenta blir jättesvår men jag ska bannemig klara den också.
Det här är min chans.
Ta vara på den.

I helgen rensade jag undan det gamla och städade rent både inombords och på vår kära lilla balkong. Det var precis vad jag behövde.

Det var stökigt och fullt med döda eller döende växter på balkongen när jag började. Nätet var fullt med alla klätterväxter och det tog flera timmar att få bort allt. Jag tömde alla krukor på golvet, på hyllor, i amplar och balkonglådor, allt utom rosen och en ampel som lever så grannt än. Men det var 3 stora svarta sopsäckar fulla som fann sin väg till komposten för ännu ett varv i livscykeln...





Efter ett par timmars slit såg det desto finare ut! Det är liksom renande i själen också att göra en ordentligt städning och slänga grejer tycker jag... det känns befriande.







Ja helt växtlöst kan jag ju inte ha det ;) ett par ljung lyser upp lite.
Längtar tills trägolvet är lagt nästa år, det kommer göra stor skillnad i myskänslan. Till jul vill jag julpynta lite därute, men vi måste komma på någon bra lösning med hur vi ska dra ut el dit.... Men jag har massa roliga idéer. Just nu står ju pumpan därute och lyser upp men det vore fint med ett par snygga slingor till jul.

Apropå lysa upp och jul.
Jag var på IKEA idag. Lyckligtvis ensam och under tidspress, det är livsfarligt annars. Speciellt när man är utblottat fattig. Men jag hade ett härligt presentkort att shoppa upp som jag lyckats spara sedan min födelsedag, tack lillebror! Han vet vad hans syster behöver :)
Således hade jag en bra ursäkt att köpa massa ljus! Nuförtiden fyller jag vardagsrummet med levande ljus så gott som varje kväll. Älskar det.
Hoppas dessa räcker fram till jul nu.
Ett gäng ljus samt två ursöta ljuslyktor. Me love!





Jag gjorde förresten en mysig grej i söndags kväll.
Jag sa åt min käre sambo att sätta sig tillrätta i soffan, sen gick jag ut i köket och lagade en god middag åt oss. Utan en enda lampa tänd.

Jag tände istället en massa ljus överallt i hela lägenheten! En lykta i badrummet, de vackra gröna ljushållarna jag fått av Nettan på hyllan i sovrummet, ett gäng ljus här och var i hallen och köket och fyllde hela vardagsrummet med ljus på hyllor, bord, i fönster -ståendes och hängandes, tände ljussnurren på väggen, tände den fina oljalampan som luktar så gott... ja det var bara skenet utav brinnande stearing och olja som gav oss ljus. Även mig i köket. Ställde ett gäng ljus och oljelampan runt spisen och sedan lagade jag mat.

Mäktig känsla.
Det var en helt annan energi, helt annan grej att laga mat, ja att bara VARA i ett hem med inget som helst elektriskt ljus. Svårt att förklara, det måste definitivt upplevas för att förstås.

Levande ljus. Mjuk, stämningsfull musik (jag är helt kär i "Lets Go" av Lars Eriksson) och tystnad. Stark känsla.

Det är förresten spännande att det heter just levande ljus.
För de är så levande!
Det är ljus för mer än ögat.
Stirrandes in i en levande ljuslåga kan de djupaste insikter bli synliga.




Jag behöver mer rensande.

Med ett hjärta tungt och värkande tog det så slut på drömmen.
Jag säger då det, uppskatta era drömmar medans ni har dem.
9 månader går förfärligt fort och det enda som satte stopp för min dröm var usla pengar. Önskad, uppskattad och välkommen var jag verkligen, det vet jag. Jag har gett mitt allt, min passion, min energi, mitt bästa.

Vi får se om ödet vill att jag får komma tillbaka.

Det är en sådan stor personlig förlust.
Jag har inte haft ett jobb, jag har haft äran att få betalt för att utöva en dröm. Otroligt. Jag är evigt tacksam. Men det är smärtsamt att ta farväl av drömmar och älskade vänner. Jag har blivit så fäst vid varenda en utav er, tvåbenta som fyrbenta, jag är i sorg :'(

Jag kommer sakna allt detta!
















Fy fan :(

Vilken underbar tid jag ändå haft. Räddat liv! Hjälpt de mest utsatta. Gett kärlek och fått massor tillbaka. Gjort en skillnad. Jag har aldrig haft ett jobb som jag längtat till på söndagseftermiddagen. Där jag haft svårt att slita mig när mina timmar är slut, där jag haft så lite ont i nacken som här.

Jag har haft det skitbra.
Men nu är det slut.

Happy Halloween på er alla!



(vår balkong lyyyyyyyyyser!)

Jag mår konstigt.
Tidigare ikväll lyckades jag med bedriften att knocka mig själv.
Jag hade handlat lite på vägen hem från stallet och skulle öppna bildörren då stormvindarna och regnet slog ut min uppfattning om omgivningen så jag slog upp övre hörnet på bildörren RAKT PÅ NÄSAN med full kraft. Jag fick inte ens fram ett aj, jag blev bara helt omtöcknad och borta. Fick sitta en bra stund i bilen och återhämta mig innan jag vågade köra.

Nu har jag en fin bula på näsan som ömmar. Det spänner, drar och ilar uppåt och nedåt i ansiktet. Jag kommer säkert vara blå och snygg där imorgon. Hmf. Å det talades om halloweenfest imån....
Jag känner mig helt lustig i skallen.
Borde nog gå och lägga mig, det snurrar lite... men blä så trist.

Idag är det hemskt höstruskväder här. Det har blåst hårt och iskallt och regnat precis hela dagen. Inte så lite heller, vägarna är översvämmade och hagarna i stallet leriga och blöta. Jag fick stänga till alla katternas rastgårdar på jobbet, för det blåste rakt in och blev iskallt inne!! brrrr.
Hästen var mycket glad över att få gå in tidigare, hon som älskar att vara ute annars. Sjöblöt var hon, tur att hon hade ett skitbra varmt täcke med halvhals, var torr och varm inunder.

Idag har varit en låg dag.